Kortprosa
Min vackra Bambi
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad onsdag, 19 mars 2008 10:22
- Skriven av Ingbritt Wik
- Träffar: 1454
Min vackra Bambi
Precis som överskriften gör gällande försvann min fina Bambi ner i den enormt stora vedlåren längst ner i skolsalen vid kaminen. Lärarinnan som vi hade i småskolan och ända upp till och med femte klassen var mycket sträng och kanske rent ut sagt elak. Vad vet jag? På 50-talet fick man inte ha några krav på lärare. Man fick ta dem som de var, om man ville lära sig skriva och läsa och bli som folk. Rätt vad det var fick vår lärare för sig att vi skulle byta skrivstil. Vi skulle lära oss att skriva på ett helt annat sätt. Vi som nyss lärt oss att skriva med högerlutande stil och att sätta en prydlig knorr på alla T:n skulle nu få lära om.
– Stilen skulle vara rak, upprätt, nästan bakåtlutad och streck skulle vi sätta på alla t:n istället för knorr. Vi fick inte lyfta pennan förrän hela ordet var skrivet. Då först skulle vi gå tillbaka och sätta streck över alla t:n och markera med en liten pilledutt över å, ä, och ö. Vem skulle kunna komma ihåg det?
Jag glömde alla pilledutter! Och strecken över de där bokstäverna som kallades t:n blev mestadels utan sina streck. Det räckte ju inte med att det blev ett streck ibland … nej, nej! Det var nog sant att jag skrev oläsligt, tyvärr. Men vad var det för skolstyre som tillät vår skolfröken att förvilla skrivspråket så där? För oss elever som var så villiga att lära.
Skrivlektionerna för min del började kännas kusliga. De började nästan kappas med innantilläsningen, om man mäter med måttstocken fasa! Tappade man bort raden, när man skulle byta med kamraten och läsa, fick man stå upp och skämmas tills man avsvimmad föll ner bredvid bänken. Precis som jag råkat göra en vinterdag när jag var för klen.
Blodbrist efter influensa och öroninflammation gjorde mig mindre uthållig att stå länge vid bänken och skämmas. Jag föll pladask som en fura. ingen sa något, inte ens vår stränga lärarinna. Alla måste ha förstått.
Det som fortfarande var roligt i ämnet svenska var uppsats för vi fick illustrera våra berättelser. Just den här gången hade jag skrivit om en killing. Jag minns inte min berättelse nu. Fast berättelsen i sig kanske var bra, för jag vill minnas att uppsats var ett ämne som låg för mig, trots att jag hade vissa svårigheter med att läsa så där perfekt. För det gick för sakta, det var sant. Jag tappade bort raden ibland men det var inte alls av slöhet. Jag såg faktiskt inte bättre.
Om jag på något vis var ordblind, är något som jag så här efteråt tror och har funderat över, för jag ser som en kratta även i mitt vuxna liv. Den här berättelsen skulle vi som sagt illustrera och jag ritade en Bambi eller om det var en get. Jag minns att jag tyckte att den blivit så fin. Som det barn jag var trodde jag att nästa gång när vi skulle få våra uppsatser tillbaks rättade och klara kanske det skulle bli min tur att få min skrivbok uppvisad av fröken och få ett beröm. Alla i klassen, även de tuffa pojkarna ett par klasser över, skulle få se hur duktig jag var… trodde jag, ja!
Än i dag, trots en nästan oändlig tidsrymd från den här uppsatstimmen, minns jag var i klassrummet fröken stod när hon visade upp min skrivbok. Hon stod längst ner i klassrummet vid de stora elevernas bänkrader. Höll skrivboken så att de kunde se, men knappast jag själv. Jag såg min fina Bambi, men den tycktes inte fröken se. Hon gapade, gormade och skällde över att min text inte var så prydlig som den skulle vara. Att jag glömt att göra streck över en del t:n och att pilledutten över å:na inte var där. Det fanns nog ingen liten våg över ö:na heller och kanske ä:na hade förvandlat sig och blivit a:n. Jag måste väl ha fått en chock. Kan ett minne bli så etsat av ljus, ljud och färger så allt sitter på ens näthinna när man som jag har blivit så här gammal?
Lärarinnan höll mitt blå fina skrivhäfte i sina händer. Hon vred sedan skrivhäftet så som man vrider en trasa. Fast högt uppe i luften så alla kunde se. Därefter gick hon fram till den stora vedlåren som var enorm, öppnade locket och kastade ner skrivhäftet med min fina Bambi. Locket smällde hon igen så hårt att det ljudet hör jag än, nästan sextio år senare.
Kommentarer
Din text berör säkert många människor, åtminstone mig. Bra skrivet? Jo, det tycker jag.
Glad Påsk.
Men det slutade ju bra
RSS-flöde för kommentarer på denna post