Noveller

Midvinternatt

Ann-Sofie Lövqvist

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 21 december 2010 16:00

Skriven av Ann-Sofie Lövqvist

Träffar: 561

André vecklade upp pappret och fann ett gammalt läderklätt etui. Han öppnade det och inuti låg en rakkniv och en borste. En spegel kunde fällas ut ur locket. Han blev varm och fick svårt att svälja. Han tittade upp på Sixten, som redan satt och bläddrade i boken om vattenkraftverk med ett leende på läpparna. Han hade väl trott att han skulle tycka om den. I hemlighet önskade han att de vore här för att titta på kraftverksdammar i vinterskrud och översnöade hyttor. De skulle visserligen se gården där Sixtens mormor växt upp, men tyvärr var det inte själva gården Sixten ville visa honom, utan något... Vad skulle man säga? Något annat.

Rummet var inrett med möbler från förra sekelskiftet, sånär som på sängen, som var STF:s klassiska våningssäng. De var vandrarhemmets enda gäster. De satt på varsin pinnstol med tända värmeljus på en liten plåtbricka på klaffbordet mellan sig. André hällde upp saftglögg i kaffekopparna de burit in från gemensamhetsköket, där de ätit sin medhavda sill, skinka och Janssons frestelse. Sixten menade att det var bäst att hålla sig nykter inför det stundande företaget. André trodde tvärtom att det skulle gå betydligt bättre om de var rejält på lyset, men det sa han inte. Dessutom skulle de nästa morgon ta bilen till julottan i sockenkyrkan, som låg någon kilometer bort. Den hade takmålningar från 1400-talet han gärna ville se, så fylleri var en dålig idé.

När midnatt närmade sig var det dags. André fumlade med rockknapparna och svepte halsduken om sig. Han hade inte menat allvar när han gick med på detta, hade trott att Sixten skämtade, men vid det här laget stod det klart att så inte var fallet. Han drog in kylan i näsborrarna. Den stack som finmalet glas. Himlen såg grund ut i månljuset. Granarna böjde sig över vägen, svepta i snö och en tystnad som bara bröts av deras knarrande steg. Fast Sixten var tjugo år äldre hade André svårt att hänga med. Tvivlet tog spänsten ur benen. Sixtens trosvisshet fick honom att må illa och tryckte över bröstet. Den tydde på att något inuti Sixtens huvud hade brutits och smulats sönder.

”Nu behöver man väl inte göra det här just till jul”, sa Sixten, ”men det var en julnatt mormor såg honom. Hon var åtta år. Det var som i Rydbergs dikt.”

”Tänk om de har larm. Eller hund. Hund har de alldeles säkert.”

Orden nådde inte fram. André svalde hårt. Sixten tecknade åt honom att vara tyst. De var framme. Gårdens byggnader låg stumma under snötäcket, men André visste att folket i boningshuset kunde vakna när som helst. Sixten stannade invid ladugårdsknuten, bestämde ordlöst att de inte skulle gå längre. Han satte de vantklädda händerna för munnen för att dämpa röken från andedräkten. De blev stående, helt stilla.