Kortprosa

Midsommar 1947

Maj Mohrin

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 21 juni 2011 10:00

Skriven av Maj Mohrin

Träffar: 715

Midsommar, nätterna är ljusa och solen vill aldrig gå och lägga sig. Det är inte länge sen den sista snödrivan smälte i norrsluttningen. Jag vaknar med den speciella känslan i kroppen, idag händer det något roligt. Jag hoppar ur sängen, springer ut barfota, i bara linne och underbyxor, solen värmer, sötman och doften av nygrönskade björkar och syrener omfamnar mig.

I ladugården råmar korna, där de juverstinna står och väntar på morgonmjölkningen. Jag sträcker ut armarna, dansar runt, vill fånga hela världen i glädje över sommaren. Idag, efter att korna blivit mjölkade och vi har ätit frukost skall hela familjen cykla till Frösön.

Äntligen, vi sätter oss upp på cyklarna, gruset på den gamla byvägen knastrar under hjulen, nu skall vi möta sommaren. Jag hör dånet från vattnet vid den gamla kvarnen, tänker på falluckan där säckar med den nymalda säden faller ner, en farlig lekplats för barn, men jag har varit där med min far. Vi passerar Sandviken, den vackra festplatsen vid Storsjöns strand. Där är det alltid fest på midsommardagen. Vid färjeläget sätter vi oss i gräset och väntar på färjan som skall föra oss över sundet. 

Färjan närmar sig, den slår mot kajen. Vi går ombord, i sakta mak glider vi över sundet, snart är vi framme i Valla.

Backen upp mot Frösö kyrka är sugande, vi får leda cyklarna. Ängarna lyser av nyss utslagna midsommarblomster i blått och lila.  Kyrkan, en låg vit byggnad från 1200-talet, ligger vackert på höjden. I bakgrunden speglar sig Oviksfjällens vita toppar i Storsjön. På kyrkogården har många i min släkt fått sin sista vila. Vi lägger en vacker bukett av sommarblommor på farföräldrarnas grav.

Färden går vidare till det lilla utsiktstornet Stocke Titt. Jag klättrar upp, tittar ut över Storsjön. Där är ångaren Thomée på väg till Norderön och Verkön, med sin last av utflyktsugna stadsbor.

Undrar om jag får se Storsjöodjuret. Det kanske dyker upp med sitt stora huvud och sina tre pucklar. Nu kokar sjön, jag ser något som rör sig, skymtar något som ser ut som en svart fiskstjärt, kan det vara?

– Nej nu försvinner det i djupet. Jag säger inget till de andra, de kanske skrattar åt mig.

Den goda matsäcken dukas upp på den rutiga mormorsfilten. Smörgåsarna, med prickig korv och stekta ägg, slinker fort ner i hungriga magar tillsammans med kaffe och saft.

Vi leker kull, alla deltar i lekarna, mamma och pappa klagar över stela leder och ont i ryggen, men springer med. Dagen går fort, dags för hemfärd.

Midsommaraftonens kväll är varm och skön. De vuxna samlas hos en granne, barnen leker jaga. Jag märker att några pojkar närmar sig, tar en genväg och rusar över vägen, upp över en dikesslänt, fastnar i en rot och faller framstupa, det hörs en smäll, jag ser ner på mitt ben, det är alldeles platt, verkar brutet, men det gör inte ont.

– Nu har jag brutit benet, det är ert fel, skriker jag till pojkarna, de stannar förskräckta, för att sen springa vidare. Föräldrar och grannar som hör oväsendet kommer springande, de lyfter upp mig, fotleden viker sig och benpiporna sticker ut, det gör fortfarande inte ont men det ser overkligt ut, foten hänger inte riktigt ihop med benet.

Pappa bär mig hem, han är bekymrad, förstår att jag måste till sjukhus, men vet inte hur jag skall komma dit. Byns enda taxi är på långfärd och några andra bilar finns inte. Natten blir lång, jag börjar känna av smärtan i benet. Mamma som blir alltmer desperat tar cykeln och åker till huset där telefonväxeln finns. Hon vill be dem att ringa efter en ambulans. Växeln är stängd, föreståndaren firar midsommar. Men då kommer räddningen i form av en bil från Dalarna. Två vänliga farbröder kommer till vår hjälp och skjutsar mig tillsammans med mina föräldrar till sjukhuset i Östersund.

Röntgen visar ett komplicerat benbrott som måste opereras. Under helgen finns inga läkare som kan utföra operationen, jag placeras i en säng med benet i en sträckanordning. Det gör ont och jag är ledsen när jag läggs in på en sal med enbart vuxna. Mina föräldrar uppmanas att åka hem, jag ser dem försvinna ut genom dörren. Med täcket över huvudet gråter jag ut min förtvivlan och besvikelse över att min midsommar och hela mitt sommarlov gått förlorat.

© Maj Mohrin