Skrivet av Ann-Sofie Lövqvist 2010-01-19 09:00
Veckans text: Mer än två
Under en bråkdels sekund, medan han lyfte koppen till läpparna för att ta sig en munfull kaffe, höjde han blicken ovanför datorskärmen och bortom cafébordet i hörnet där han satt. När han sedan tittade ner igen upptäckte han att de tankar hans hjärna just arbetat så intensivt med hade försvunnit och ersatts av något annat.
Han kunde inte förklara vad det var som var annorlunda. Men något han sett under det korta ögonblick han tittat upp från orden 'Människan i stadsrummet' fyllde dem plötsligt med andra associationer än dem han nyss haft. Han studerade det han skrivit på skärmen, bläddrade genom sina handskrivna konferensanteckningar och lät blicken falla på kompendiets omslagsbild, som föreställde kubiska hus längs en gata i perfekt perspektiv, men inget kunde återföra honom till hans gamla tankegångar.
Han tänkte inte längre ord och meningar, utan snarare vaga minnen av förnimmelser: asfalt och huskroppar reflekterade värme från en sommardag, medan fuktig handflata mötte fuktig handflata och fingrar tvinnade sig runt någon annans fingrar i ett tafatt flätmönster. Axel snuddade blygt vid axel, men håret på underarmen sträckte sig desperat efter armen bredvid.
Orden ville ännu inte komma till honom, men det kom bilder. Hud under flackande stearinljusskuggor, händer som kupades runt en stengodsmugg medan ögon glänste ovanför den stötta kanten. Teets hetta kondenserade på överläppen. Prat, prat, prat. Men orden var sedan länge glömda, det som fyllde honom var skratten och känslan av rösterna och tankarna som blandats i hjärtat hos dem och blivit något som var större än dem båda tillsammans. Visarna på klockan la sig tätt ihop i ett enda streck. Lite drygt kvart över tre.
Nu mindes han hur hon ibland hade närmat sig porten från det motsatta hållet samtidigt som han kommit hem från jobbet och de hade jagat varandra uppför trapporna. Fredagskvällsvin. Den behagliga tyngden av hennes huvud mot hans axel när de satt i soffan framför TV:n. Om vardagsmorgnarna höll hon kudden som skydd mot väckarklockans skrik och vid frukosten var hon tyst, fumlig och blind som en kattunge. Hon fräste när man petade på henne med stortån under köksbordet. Han brukade ställa sig i fönstret för att se henne springa till bussen med axelremsväskan guppande mot ländryggen.
Men det kunde inte ha varit hennes rygg han sett, ur ögonvrån, där borta vid disken. Hon bodde inte här och själv var han på tillfälligt besök. Tåget hem gick om två timmar. Han tittade ändå upp igen. Hon hade vänt sig om, stod med en bricka i händerna och tittade ut över lokalen, letande efter ett bord att sitta ner vid. Det var hon, det var inget tvivel om saken. Hennes hår var längre än det någonsin varit när han kände henne och räckte en bra bit nedanför axlarna, men på det stora hela var hon sig lik.
Hon hade en blekblå top med rundad urringning och han mindes hur hans pekfinger brukat rita linjen från hennes örsnibb ner mot hakspetsen. Hur han lapat salt svett ur hennes halsgrop och låtit ansiktet vila mellan bröstens mjukhet medan hennes händer smekt honom. Hon hade rört honom och han henne och beröringen hade varit större än dem själva.
Längst ner i magen hade hon haft sin längtan. Hon ville att allt det som blandades och rörde sig i och runt dem när de var tillsammans skulle inkarneras i ett barn. Han hade aldrig insett nödvändigheten av detta. För honom var det de hade tillräckligt. Han tyckte de kunde vänta. Hon nickade. Kanske var det för tidigt än? De kunde bättra på sina förutsättningar. Han nickade också, men medgivandet hade känts som en lögn.
När flera år gått blev hon otålig.
– Du blir inte vuxnare än så här, sa hon. Det är dags nu, om det ska bli nåt.
Problemet var att han tyckte att det redan var något. Nätterna var fortfarande sena, fyllda av skratt, tankar och infall. Hud mötte hud, själ mötte själ. De var tillsammans och för honom var det fortfarande nog. Hennes ögon var sneda, pekande nedåt, så att hon nästan såg ledsen ut, fast blicken så gott som alltid log. Nu såg han för första gången en bitter besvikelse i dem när han la sig intill henne. Hon lät pillerkartan ligga framme på handfatet, så att han kunde se vad hon gjorde för honom och vad han inte gjorde för henne. Varje dag förvandlades en av de vita upphöjningarna på det folieklädda plastarket till en tom, skrynklig blåsa. Kartan ropade åt honom: ”Gör dig av med mig! Släng mig i papperskorgen!” Men han lät den ligga till nästa dag, och nästa.
Han var rädd också. Ett barn var något annat än gemenskapen som fyllde och omgav dem. Det var något eget, som skulle resa sig upp och gå ifrån dem, till någonstans där de inte kunde nå det. Gemenskapen var i och kring dem, ständigt inom räckhåll, men barnet kunde förr eller senare råka ut för världens ondska. Eller ännu värre, bidra till den, om de gjorde något fel.
Tydligen ville hon ändå ha något annat än det som var dem, och också det skrämde honom. Han såg hennes sorg, men kunde inte förmå sig att lindra den. Till slut satte hon sig mitt emot honom vid köksbordet och sa:
– Det här funkar inte. Vi vill inte samma sak längre.
Han förstod logiken i det hon sa. Det lät rimligt. Så stark var hennes längtan, så seg hans motvilja. En tid därefter packade hon sina saker. De omfamnade varandra länge, och han ville inte släppa, men inte ens då kunde han säga att han ville skaffa barn, för det var inte sant. Hon lämnade pillerasken efter sig i soppåsen. Han tog upp den och lämnade in den på apoteket tillsammans med en flaska gammal hostmedicin.
De hade talats vid på telefon och träffats några gånger strax efter flytten, så att han kunde överlämna post adresserad till henne och glömda saker han hittat i lägenheten. Efter det hade de inte setts. Han hade på omvägar fått höra att hon träffat någon och en dag hade ett flyttkort med adress i en annan stad legat på hallmattan. Också han själv träffade en annan, men det tog slut efter ett år.
När han kommit hem från arbetet en regnig oktoberkväll, hade han nästan trampat på ett vitt kuvert, som legat innanför dörren. Han hade tagit upp det, känt igen handstilen och sprättat det. Inuti hade legat ett foto, som föreställde ett litet barn på en prickig filt. Det hade runda kinder, knutna händer och mörkt tufsigt hår, som barn brukar. Ögonen såg ut att vara bruna och var främmande i formen, men näsan och munnen var omisskännligt hennes. I det medföljande brevet fanns ingen ilska, ingen bitterhet, ingen skadeglädje. Här är min dotter. Är hon inte fin? Varje rad var full av lycka, med en stilla bön: Var glad för min skull!
Det hade inte gått att vara något annat. Han hade svarat: Jo, visst är hon fin. Grattis!
Nu började hon röra sig mot ett tomt bord nära dörren. Han sträckte på sig i sitt hörn, höll upp en hand och vinkade. Till slut såg hon honom. Hon höjde ögonbrynen och den breda munnen rundades i ett förvånat o.
– Jan?
Hon ändrade riktning och gick åt hans håll. Han slog igen laptopena, rafsade samman alla papper. Ordet han förut inte funnit började nu röra hans läppar och han uttalade det med ett leende:
– Elisabeth!
© Ann-Sofie Lövqvist
”Mer än två” är utsedd till Veckans text den 22 januari 2010
Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook
RSS för kommentarer
skriven av Ann-Sofie Lövqvist , januari 20, 2010
skriven av Ethel Hedström , januari 20, 2010
skriven av Lennart Björk , januari 23, 2010
Han är inte mogen att ta steget fullt ut i relationen trots att han ser Elisabeths sorg, skyller på rädsla inför framtiden - hans egoism är starkare än hans kärlek. En icke helt ovanlig problematik som du tar dig an och behandlar på ett mycket läsvärt sett, Ann-Sofie.
skriven av Yvétthe Salomonsson , januari 24, 2010
Jag gillar den och tycker du skrivit den mycket fint och skickligt!
skriven av Anette Rosenberg , januari 24, 2010
Textarkiv
Logga in/ut
Nyhetsbrevet
Nya texter
-
Yrvakna strån (haiku)
Tuula Pöyhönen - 2010-07-01 11:00:00 -
Mardöm mitt på blanka dagen
Andreas Ekholm - 2010-07-01 09:00:00 -
Under en gammal ek
Kari J Koljonen - 2010-07-01 07:00:00 -
Koftflickan
Inger IMSE Segerstedt - 2010-06-30 14:00:00 -
Du
Tobias Myrbakk - 2010-06-30 07:00:00 -
Snälla svara
Tobias Myrbakk - 2010-06-29 14:00:00 -
Kärleken
Erik Wikström - 2010-06-29 11:00:00 -
fleecevarm
Linnea Östlund - 2010-06-29 07:00:00 -
Sommar i Stockholm
Maj-Len Lyth - 2010-06-28 14:00:00 -
Litoteser
Andreas Ekholm - 2010-06-28 11:00:00
Jag tycker om ditt språk. Och novellens höjdpunkt (när man läst den ett par gånger) tycker jag är alla minnesfragmenten du beskriver som sedan landar i ett "minnesspel" (stycke 5).
Jag tycker om novellens struktur - bra början och sedan en tillbakablick så man inser vad som orsakade separationen.
Enligt min mening är slutet frustrerande. Det ger ingen indikation på om det kommer bli en förening av Elisabeth och Jan. Inte heller får man veta om hennes förvåning över att se Jan var negativ elr positiv. Varför förde ödet de samman eftersom deras möte var oplanerat? Men, de bästa sluten är väl som de i verkligheten - man får leva i ovisshet.
Sammantaget kan jag även, efter att ha läst din novell, börja fundera på vad intressant det är med barn - de kan både förena och separera par.