Kortprosa

MEDMÄNNISKA

Yvonne Kristensson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 31 maj 2011 12:00

Skriven av Yvonne Kristensson

Träffar: 531

Hon hade aldrig sett honom förut. Han satt på en bänk i parken med en kasse öl jämte sig. Jackan var grå och sliten, på gränsen till söndrig. De grova kängorna var nötta och skavda, som om de gått längre än de egentligen klarade av. Hans hår var mörkt och lockigt under slokhatten. De jeansklädda benen var så långa att det var svårt att bedöma både var de började och var de slutade, de tycktes oändliga. Hon satte sig försiktigt på bänken, i den andra änden. Det såg nästan ut som om han sov, men hon visste inte säkert.

Det var en vacker dag med strålande sol som generöst slösade med värme och ljus från en blåklintsblå himmel. Vinden rasslade lite i lönnarnas gröna trädkronor och ett par sädesärlor jagade varandra med knyckiga snabba rörelser över gräsmattan. De såg ut som två busiga småbarn som lekte tafatt. Hon följde intresserat deras rastlösa springande, och förundrades över att de där små korta benen kunde förflytta sig med en sådan väldig fart.

Hon kände att något rörde hennes hand, och när hon vände på huvudet såg hon att mannen hade flyttat sig och nu satt intill henne. Hans fingrar nuddade vid hennes högra hand. Men det var inte beröringen som fångade hennes uppmärksamhet, det var ljudet. Hon hade aldrig hört ett sådant ljud någon gång förut i sitt liv. Ljudet kröp in i hennes öron och fortsatte likt ett vilset barn runt i hela hennes kropp och till sist landade det i hennes hjärta. Där borrade det sig in likt ett välvässat spjut. Långsamt och smärtsamt vred det sig in, och det gjorde så ont i henne att ett litet kvidande pressades ut mellan hennes läppar. Ljudet av en vuxen man som grät, tyst och snyftande som ett litet barn. Ljudet av ensamhet utan gränser, kalla nätter och förtärande hungerskänslor.

Hon rörde vid hans hand, försiktigt, och han tittade på henne. Smått chockad tittade hon tillbaka in i hans ögon. Hon hade aldrig sett smärta förut, hur den egentligen såg ut, men den bodde där i hans bruna ögon. Någonting i hans ögon tiggde om att också få höra till, samtidigt som hoppets låga var släckt. Det som chockade henne mest var att han såg så ung ut, han var kanske bara tjugofem. Någonting inom henne gick sönder och brast, och trots att hon inte kände honom tog hon honom i famnen och höll honom hårt intill sig. Hela den smala kroppen skakade av gråt, men det kom inga tårar från hans ögon. Hon antog att de var slut för länge sedan.

Hatten hade ramlat av och hans brunlockiga hår flög i hennes ansikte. Det var en vacker man i ett bedrövligt skick. En man i så många bitar att hon inte ens kunde räkna så långt. Hon visste inte hur länge de satt så, tätt tillsammans som ett förälskat par, fast de aldrig hade träffats förut. Så småningom ebbade hans förtvivlade gråt ut, och han somnade i hennes famn som ett litet barn. Hon drog sig försiktigt ur hans grepp och lade sin kappa över honom. Han sov djupt efter den våldsamma urladdningen av känslor.

Hon lämnade honom för att gå och köpa mat och dricka åt honom. Vem visste när han fått något vettigt att äta sist? Hon gick till korvkiosken, den låg närmast, och köpte potatismos och extra många köttbullar med lingon och en stor flaska med apelsinmer. Hon kände sig underligt rastlös i kroppen och skyndade på sina steg för att fortast möjligt komma tillbaka till bänken där hon lämnat honom sovande under sin röda kappa. Redan på avstånd såg hon att bänken var tom, han var inte längre kvar. Men vart hade han tagit vägen? Hon såg sig sökande omkring med blicken. En grupp människor hade samlats i andra sidan av parken och fler och fler anslöt sig dit. Automatiskt började hon också att gå åt det hållet.