Medelålders kvinnor på vift

Marion som är dotter till Nanny och dessutom svensklärare, blir ombedd att läsa igenom ett manus åt sin mor. Villkoren är att de ska göra arbetsbyte. Nanny som tidigare varit sömmerska, ska under tiden Marion läser göra en ändring på en festklänning åt dottern.

Nanny känner inte sin dotter lika bra, som vad dottern tycks känna modern… Marion får genom sin manusläsning inblick i en äldre generations syn på kärlek och sex. Vilket blir en glad överraskning.

Marion stod vid fönstret och såg ut över den vintriga trädgården. Några domherrar hade kommit till fågelbordet. Det betydde kyla och yrsnö, ruskväder alltså. Hon mindes att hennes morfar brukade säga så och konstigt nog brukade det stämma.

– Snälla Marion, sa hennes mor Nanny, vill du vara snäll och läsa igenom ett manus åt mig? Du är ju lärare i svenska och ser kanske felen lättare än jag. Dessutom vill jag att du bedömer hur bra eller dålig novellen är Du ska avgöra vad som ska bort och vad som ska vara kvar.

– Hur menar du då? undrade Marion.

– Jo, en del kapitel är kanske väl drastiska och tårdrypande, medan andra inslag är lite väl romantiska, nästan sliskiga, tycker jag. Jag har svårt att hitta den rätta balansen.

– Visst, det kan jag väl göra, men då vill jag föreslå att vi gör ett arbetsbyte. Går du med på det?

Marion hade köpt en ny klänning som behövde ändras, det var ett arbete som Nanny kunde, eftersom hon hade varit sömmerska en gång i tiden.

– Okey! svarade Nanny, får jag se vad du har i den där påsen nu då?

Marion lade upp klänningskassen på köksbordet och drog fram klänningen. En svart skapelse med djup urringning som var kantad med ljust blålila dun runt hela ringningen. Insvängd midja och vid kjol, den var läcker. Om Nanny varit ung, tänkte hon, skulle hon ha velat ha just en sådan här sak, men nu var det inte så. Istället skulle hon se till att dottern blev snygg i den.

– Hör du tös! Dra på dig den här blåsan, så jag får se hur du ser ut i den! Så ska vi nog fixa det som behöver ändras.

Nanny gjorde de markeringar som behövdes för ändringen och Marion snurrade, på Nannys begäran, runt i en hastig sväng så det blev luft under kjoltyget, innan hon tog av sig grannlåten. Klänningen var underbart vacker på hennes dotter kunde Nanny konstatera och hon kände en förundrad stolthet växa inombords. Hon var mor till den här vackra flickan. Nanny tog med sig sömnadsarbetet och gick ner i källarvåningen där syrummet var beläget. Marion däremot skuttade uppför trappan till övervåningen, där det fanns ett arbetsrum för Nannys skriverier. Där var det travar av papper och böcker. En grön gammal skrivmaskin av märket Halda stod på skrivbordet.

Marion hade tjatat på Nanny att hon skulle skaffa en dator i stället för det där tröskverket, men sådana nymodigheter var inte Nanny intresserad av. Fast nu hade förlaget börjat gnälla på henne. De ville ha manuskripten på disketter eller CD-skivor. Med lite tur skulle nog Nanny gå med på den nya tidens skrivmaskin. Marion funderade på att låta Nanny få låna hennes laptop. Den var hon inte tvungen att ha varje dag.

– En skrivmaskin och en blyertspenna klarar jag med långt med, brukade Nanny svara när datorfrågan dök upp,

Nu slog sig Marion ner i den bekväma skinnfåtöljen inne på arbetsrummet och lade pappersbunten på bordet bredvid. Hon skulle börja med kapitel sju, hade Nanny sagt.

När Marion hade läst både sjunde och åttonde kapitlet, kom hon till ett som verkligen var spännande. Eller om man kanske skulle säga intressant. Ibland kunde Nanny väva in lite av sitt eget liv här och var, det visste Marion. Fast man visste ju aldrig vilka kapitel som var ur moderns liv om man inte kände till allt som hon varit med om, och det gjorde ju inte Marion. Inte nu sedan hon flyttat hemifrån. Nu hade hon inte stor aning om vad Nanny var ute på för äventyr. Var kapitel nio ett kapitel ur moderns liv? Marion beslöt sig för att läsa stycket en gång till. Man kunde aldrig veta …

Bokens titel skulle vara ”Medelålders kvinnor på vift”. Var Frida i manuset kanske i verkligheten mor Nanny? undrade Marion nyfiket.

Hon började läsa ännu en gång: Kapitel nio …

Frida hade varit änka och ensam i många år, alldeles för många. Hon hade levt för sina barn, som nu var både vuxna och utflugna och inte tycktes behöva henne längre.

Utflugna, alla hade sitt. Frida hade en känsla av att vara bortglömd och överflödig. Att hon skulle behöva ha hjälp ibland tycktes ingen klara av att se. Hon ville inte längre be om hjälp, bara för att få höra att de inte hade tid. Det visste hon ju ändå.

Huset såg ut som om det hade råkat ut för en bomb eller åtminstone en medelmåttig tromb.

Termometern visade 26,5 grader i skuggan, och hon kände sig som en törstande kamel i öknen. Någon oas hade hon inte inom synhåll som vanliga ökenvandrare kunde ha om turen var med dem på resan.

Frida fick en skymt av sig själv i hallspegeln, när hon var på väg ut med en karaff äppeljuice. Ingen fager syn, men mycket konstnärlig och ovanlig. Den vita 3⁄4 delslånga skjortan som hon bar, hade fläckar av fönsterfärg samt andra färger. En djup slits i ena sidan hade tillkommit när en spik hakat tag i skjortan alldeles nyss.

Den där slitsen gav ett lite fräckt inslag, där hennes bruna lår kunde titta fram, brunt och utan gropar i muskulaturen. Hon vickade lite på rumpan åt sin egen spegelbild innan hon gick ut till sin ensamma plats vid trädgårdsbordet.

– En, två, tre, fyra och fem fönster är klara. Helt klara. Gud, va bra ja ä! hojtade hon och blundade en stund mot solen.

Aaj! Att luta sig bakåt mot ryggstödet var inte alls skönt. Hon hade bränt ryggen i solen när hon hållit på med fönstren. Hon gjorde ett mansjobb, om det nu fanns könsskillnader på jobb? Det var hon inte säker på om det gjorde. Frida höll nämligen på att kitta och måla om fönstren.

Det rök som i en fabrik när Frida förberedde fönstren för kittning och målning. Hon var ju tvungen att skrapa och borsta bort gammalt kitt. Den gamla lasyren blandad med, av väder och vind, uppmjukat trä stod som en rök omkring henne. Inte minsta vind förde bort dammet från henne. Det lade sig tillrätta överallt, främst i Fridas ögon i den hemska värmen. Det var därför som hennes hår just nu var ganska likt ett gammalt övergivet fågelbo. Fullt av gråbrunt trädamm och flagor av vitt kitt.

– Om jag åtminstone hade en rejäl stege. Men…nej, som amatör har man aldrig riktiga grejer. Fast egentligen borde en sån ha bättre och rejälare don än proffsen för att kunna utföra ett ovant hantverk, muttrade hon när hon klättrade upp på den rangliga köksstegen som redan vält ett flertal gånger.

De som redan kan jobbet kan väl klara sig med undermåliga verktyg lättare, tänkte hon, än en som får kämpa med ett hantverk där man alls inte har de rätta tagen inlärda. Så slog henne tanken att så gör man ju faktiskt med barnen. De får ingen svindyr mårdhårspensel eller syra och cellulosafritt papper när de ska börja måla.