Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 27 augusti 2009 16:00

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 1100

Max och Jeppe

Bertil kunde höra det knakande ljudet utanför när vinden tilltog och slet tag i grenarna på det gamla äppelträdet. Det var illa placerat vid trädgårdsgången alldeles intill torpet. Flera gånger under sommaren hade han funderat på att ta ner trädet som inte bar särskilt mycket frukt längre. Den frukt som ändå lyckades mogna var ofta innanrutten och inte värdig som föda, men han hade inte haft hjärta till det när allt kom omkring. Trädet gav ändå en viss charm till den gamla torpträdgården och hade säkerligen planterats med stor kärlek och andakt när torpet byggdes någon gång i slutet på 1800-talet. Nu blev Bertil varse sitt tidigare beslut och ångrade att han tänkt som han gjort.

Det var redan september månad. Kvällsmörkret sänkte sig snabbt nu och höstkylan började också göra sig gällande. Kaminen som Bertil investerat i förra året var nu guld värd. Under sommaren hade han lagt ner mycket jobb med att fylla upp vedboden med huggen furu och björk. Björkveden var han särskilt glad över för den ger lite mer värme än fur och den skulle han spara lite på tills vargavintern stod för dörren. Nu matade han in några vedträn i kaminen och värmen spred sig skönt i stugan.

Tidigare samma dag hade Bertil haft besök av sin yngre systers familj. Karin som var gift med Oskar och deras två barn Max och Jeppe. Oscar var en hyvens kille som alltid ställde upp när det behövdes en extra hand. Pojkarna hade passerat de yngre barnaåren och var nu mitt inne i tonårsperioden. En tid som många föräldrar upplever som relativt ansträngande, om Bertil förstått allting rätt. De hade haft en väldigt trevlig dag tillsammans och hade gått ner till viken och dragit upp fyra fina abborrar som de sedan grillat till middag. Bertil skarvade i med lite korv också som han haft i frysen, för säkerhets skull. Innan de for hem hade Karin nämnt någonting om att hon och Oskar hade bokat en resa, men att barnen nog förmodligen skulle kunna klara sig själva en vecka, utan mamma och pappa.

Det där sista gnagde lite i Bertil nu, när han satt framför brasan. Barnen skulle nog förmodligen klara sig själva. Vad menade hon egentligen med det? Vi hade diskuterat det där om ”barnvakteri” förut. Bertil kände sig alltid så tafatt när han var tillsammans med pojkarna, han hade liksom inte fått riktig kläm på hur de fungerade. Visst hade han ställt upp som barnvakt några gånger men bara under några timmar åt gången. Hur menade Karin egentligen? Var hennes tanke nu att barnen skulle bo här hos honom en hel vecka!

Bertil sov oroligt den natten och tidigt på morgonen ringde han till sin syster Karin, han måste få klarhet i det här. Det var Jeppe, den yngste, som svarade. ”Tja”, sa han, ” sjyst firre vi drog upp igår”.

Hm, ”tjena, jo den var rätt fin”, svarade Bertil, ” är Karin inne? Han kände att han inte var riktigt förberedd på hur han skulle bemöta detta slangspråk som tonåringarna slängde sig med. Skulle han bara haka på eller skulle han vara den vuxne som pratade som en vuxen också? Mer hann han inte tänka. Jo, Karin var inne, som tur var.

När Bertil en stund senare hade lagt ifrån sig luren stod han bara och stirrade rätt ut i luften. Vad var det som hade hänt? Jo, han hade lovat sin syster att pojkarna naturligtvis var välkomna att bo hos honom när de skulle ut och resa. Hur hade det här gått till? Han visste att Karin hade nämnt i telefonen att Oskar kunde ju komma ut nästa sommar och hjälpa till att fälla det gamla äppelträdet som han hade funderat så mycket på. Var det där som han hade gett vika och känt att han inte kunde säga nej till att erbjuda sin hjälp om barnvakt. Men Oskar gillade ju allt som hade med kroppsarbete att göra så för honom var det ju ett rent nöje att få komma hit och få jobba lite. Rena semestern, brukade Oscar säga.

Efter ett par veckor stod i alla fall de två pojkarna innanför dörren. Max och Jeppe skulle få ta Bertils sovrum och han hade ställt in en extra säng där. Han hade visserligen en bäddsoffa i vardagsrummet men där skulle han själv ligga. Inte kunde väl pojkarna ligga där, de behövde väl gå och lägga sig långt tidigare än Bertil på kvällarna. Pojkarna bar in sina väskor i rummet och var snart tillbaka igen.

Bertil kände sig nu lite obekväm men pojkarna var entusiastiska. De ville visa sina nya fiskespön som de hade köpt, för sparade pengar, innan de åkte. Bertil, Max och Jeppe gick ner till fiskeboden där pojkarna hade ställt in sina spön när de kom. Det var fina redskap de hade köpt och mycket av deras sparpengar hade gått åt, det förstod Bertil. Max och Jeppe hade också köpt varsin liten fiskelåda. Där hade de lagt olika fiskedrag som de kunde välja av beroende på vilken fisk de tänkte fånga. Pojkarna berättade att de hade letat på internet efter vilka drag som skulle vara bäst och sedan hade de letat igenom stadens alla fiskebutiker på jakt efter de allra bästa.

Kommande vecka bara flög iväg. Bertil kunde inte komma ihåg hur länge sedan det var som han hade haft så roligt. På dagarna fiskade de och pojkarna älskade att ro och de fick turas om med det. Bertil satt bara bredvid och njöt av fisketurerna. På kvällarna spelade de olika sällskapsspel och ibland låg alla tre dubbelvikta på golvet och bara skrattade åt alla roliga historier som de berättade för varandra. Det hade kommit en hel del nya sedan Bertil var grabb, märkte han. Inte var det någon skillnad på tiden för sänggående heller. Bertil var så trött efter dagarnas alla aktiviteter så det var faktiskt han själv som slocknade först i soffan varenda kväll.

Pojkarna fick massor av fisk. Var det ren nybörjartur eller berodde det på de omsorgsfullt väl utvalda dragen som pojkarna hade köpt? Själva trodde de att det nog mest berodde på fiskedragen men lite med deras egen skicklighet också . Max och Jeppe var mer än nöjda med fiskelyckan. Att det skulle bli fisk till middag nästan varje dag hade de kanske inte räknat med men Bertil lagade till en och annan korvbit och köttbulle ibland också. De gillade faktiskt fisk men de skämtade lite om det i alla fall. Pojkarna såg väldigt nöjda och stolta ut varje gång som Bertil ställde fram middagsfisken på bordet den som de egenhändigt hade fångat samma dag.

Bertil frös in en hel del fisk också för att kunna överraska Max och Jeppe med nästa gång han skulle bjuda på middag. Det blev många besök under senhösten och efterföljande vinter och varje gång pojkarna hade varit där riktigt längtade han efter nästa gång de skulle komma och hälsa på. Nu hade de många roliga fiskehistorier att prata om och Bertil kunde inte förstå att han från början hade känt sig så osäker på dessa mysiga tonårsgrabbar.

Följade sommar fälldes det gamla äppelträdet och Max och Jeppe hjälpte Bertil att plantera ett nytt innan de tog båten ut på en ny härlig fisktur.

© Anette Rosenberg