Kåserier

MATEFFEKT

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad måndag, 10 maj 2010 09:00

Skriven av Marie-Louise Rydén

Träffar: 584

Har ni också märkt det? Hur trött man blir på maten. Inte trött på maten som sådan, men trött efter att ha ätit den. Då, när lunchen är på väg till verkmästar'n i magen, han som sorterar allt som kommer ner, infaller den berömda paltkoman. Man sitter framför den lätt surrande datorn och försöker hålla ögonen öppna för att inte falla in i skärmen. Det är inte lätt att inte låta sig förföras till att stänga ögonen och sakta dras ner i sömnens rike. Det finns flera bra sätt att komma undan. Man kan gå en promenad efter lunch, vilket ger förnyad aptit - inte bra, men man håller sig vaken. Man kan öppna sitt fönster på rummet, vilket inte är bra för blommorna när det är kallt, men för mig.

Sedan kan man låta bli att äta lunch+, vilket inte heller är bra, vare sig för mig eller min omgivning eftersom jag blir vresig utan mat. Den stora utmaningen är att äta, gå och sätta sig framför datorn, i ett varmt, gosigt rum och samtidigt vara mer än kroppsligen närvarande. Ibland lyckas man…

Det att låta bli att äta lunch eller för den delen hoppa över vilket mål som helst, lär vara det värsta man kan göra när man ska banta. Vilket man ska. Jag är en så kallad ständig bantare. Jag kan allt om bantning. Det enda jag inte kan är att följa dessa metoder längre stunder. En metod är dock outstanding för mig och har med jämna mellanrum fungerat bra och det är jagandet av de små, för ögat osynliga tingestar som kallas kalorier. Finns det någon som någonsin sett en kalori? Ändå kryllar det av dem i det som är gott. Det är som med lactobaciller i filmjölk - det finns miljoner i den, men de syns inte. Men hoppa på ett mål, det är portförbjudet i bantningstider.

Däremot ska man äta lite av varje en massa gånger på dan för att ständigt hålla igång förbränningen. Tänker man så skulle jag aldrig få tid till att arbeta nästan. Det är bara käkarna som skulle arbeta och jag skulle säkert sova däremellan framför datorn.

Och sedan då, när man har blivit av med en massa kilon, vad ska man då göra med allt det skinn som blivit över och kvar på kroppen? Då insidan blivit mindre än utsidan? Då alla rynkor och veck framträder med oönskad tydlighet? När alla säger till en att "åh så smal du blivit", men man fortsätter ändå att ha bylsiga kläder för att dölja allt hängande skinn under dem. När man bockar sig framåt ser man ut som en ledsen blodhund i ansiktet. Förmodligen är det därför jag aldrig klarar av att hålla den nya smala profilen en längre tid. Jag tycker inte jag är snygg i den. Och skuren i mig skulle jag inte vilja bli. Annars, i dessa teknikens tider skulle det väl inte vara svårt att bli skulpterad till den form man önskar. Fast då behövs det kosing.

Men jag tänker sunt. Jag läser fantastiskt smala recept på rätter som ser vansinnigt frestande ut på bild. Ser också på mina bantande kollegor som följer GI-metoder och allt vad det heter. Ringlar fet olivolja över allt kött som äts utan vare sig potatis eller ris eller annat kolhydratrikt. Jag skulle aldrig kunna äta så inoljat, men maten glider förstås ner utan svårigheter och ut också inbillar jag mig. Jag har aldrig frågat om vad som händer sen.

Alla vackra grönsaker och frukter frestar mig alltid och jag köper alltid hem gula, röda och gröna, rikt C-vitaminiserade grönsaker. Kylskåpet innehåller allt vad en ny stil kräver. Men ofta får jag rensa ut icke förbrukat grönsaksmaterial. Frukt är lättare, man kan alltid svänga ihop en äpplekaka eller fruktpaj, till sambons stora glädje. För övrigt är det väldigt orättvist. Han kan äta massor och är smal som en pinne. Jag får bara lukta på äpplekakan. Och baka den. Till hans försvar ska sägas att han förhoppningsvis tycker om mig som jag är - ibland tjock, ibland smal. Man ska ju aldrig tas för given.

Tänk vilka tankar som roterat i mitt huvud bara för att jag slog det i skärmen. Nu vet ni hur det går till när jag har ätit…

© Marie-Louise Rydén