Veckans text: Månskenstur

Ute sken månen. Den lade en skimrande strimma i det lätta snötäcket. Ett rop från en uggla hördes i fjärran. Granarna stod mörka och snötyngda och här och var prasslade det till mellan stenblocken, som evigt fjättrade välvde sig i granbacken.

Jag var på hemväg från en av många julfester och kunde vägen utantill. Bilen var nästan självgående nu och från radion hördes We are the world, we are the people. Jag nynnade med. Plötsligt och utan förvarning dök en hare upp framför bilen och jag kände dunsen när den träffades av bilen. Med darrande knän fick jag stopp på bilen och steg ut i den kalla, mörka kvällen. Trevade efter ficklampan i handskfacket och mina händer skakade när jag försökte få liv i den. Ljuskäglan kändes liten och klen i mörkret, och när jag fick syn på blodspåren kom tårarna i ögonen. Stackars lille hare, varför skulle du komma precis här och nu? Spåren ledde ner i diket och var mycket tydliga i snön. Plötsligt tog de helt slut men ingen hare syntes. Vad var detta? Lampkäglan spelade fram och tillbaka i diket, men ingen harkropp syntes. Förundrad gick jag tillbaka till bilen. Tårarna kändes som stelnade isfåror i ansiktet av den svala vinden.

När jag satte mig in i bilen höll jag på att få hjärtsnörpa. Det satt en man i sätet på passagerarsidan! Förskräckt tittade jag på honom,

– Gokväll! Kallt väder. Jag hoppas jag kan få åka med till Masberg om du ska dit. Bilen stod här och det kändes som om jag skulle behöva åka sista biten. Mina fötter är så kalla. Dessutom har jag fått ont i sidan, precis som om jag fått håll. Jag heter Tim, sa han.

Han sträckte fram handen och jag kom mig inte för att göra annat än att ta hans hand och presentera mig.

– Kajsa, sa jag. Jag stannade för att jag råkade köra på en hare och nu kan jag inte hitta den även om det finns blodspår. Men hur kom du in i bilen utan att jag kunde höra dig? Jag brukar inte ta upp liftare, men kan kanske göra ett undantag eftersom du har problem med att gå.

– Jag kommer att vara dig evigt tacksam, sa han, om du tar mig med.

Jag startade bilen, fortfarande förvirrad över var haren tagit vägen och hur mannen kommit in i bilen utan att jag hört bildörren öppnas och stängas. Tim satt lugnt och stilla bredvid mig.

– Varifrån kom du, sa jag när tystnaden kändes lite besvärande. Jag såg dig inte alls.

– Jag kom nerifrån, sa han.

Jag tolkade det som om han kommit från samma håll som jag. De här norrlänningarna var lite tystlåtna av sig när det kom till kritan.

– Har du något emot att jag sätter upp värmen lite, sa jag.

– Nej inte alls, det blir fort varmt i en bil och visst är det kallt ute. Gör du det bara. Bor du också i Masberg?

– Ja, svarade jag, sedan sexton år tillbaka. Jag kommer från Stockholm, men ville helst inte bo kvar i stan och eftersom jag fick ett bra jobb i Masberg nappade jag direkt.

– Jaså, du är stadsmänniska, sa Tim. Då har du kanske inte så stor erfarenhet av djur och natur?

– Visst har jag det, sa jag lite förnärmat. Jag är veterinär.

– Åhå, hördes det från andra sätet. Så du är veterinär. Ja, då har du ju tagit hand om många skadade djur kan jag förstå.

– Ja, jag är ledsen att jag inte hittade den där haren, sa jag och tänkte att det var något underligt med det hela. Inte kan en stor hare bara försvinna i tomma intet. Fy vad varmt det var i bilen!

– Nu blev det kanske lite väl hett om öronen, sa jag i ett försök att lätta upp stämningen. Jag vädrar lite. Men vad nu? Jäklar, nu har det elektroniska fönsterhissystemet pajat.

Fönstret rörde sig inte ur fläcken. Jag tog tag i värmereglaget för att sänka värmen, men det rörde inte heller på sig. Värmen kändes plötsligt outhärdlig. Svetten rann ner i pannan på mig.

– Vad konstigt, det verkar som om något hängt upp sig, sa jag högt och med panik i rösten. Jag får stanna och släppa in luft.

När jag släppte gaspedalen hände ingenting. Bilen fortsatte att rusa fram på den mörka vägen och den krängde vilt. Jag tryckte i panik på bromspedalen. Inget hände. Snarare kändes det som om farten ökades ytterligare. Vad var detta? I vild panik försökte jag lägga bilen i en lägre växel, men frikopplingen vägrade att låta sig tryckas ner. Värmen ökade och jag tittade mot min passagerare för att se hur han upplevde detta. Där fanns ingen Tim. I sätet låg i stället en stor hare, blödande ur ett djupt jack i sidan. Den var död men munnen var uppdragen som i ett leende…

© Marie-Louise Rydén

”Månskenstur” får Veckans hedersutnämnande den 16 oktober 2009

 

---

Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook

Textarkiv