Kortprosa

MÄNNISKAN OCH SYSTEMET

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 18 mars 2011 09:30

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 347

IBLAND UNDRAR jag hur mycket dagens människa egentligen kan bestämma över sig själv och sin tillvaro. Tar samhället och kollektivet någon hänsyn till den enskilde människan eller är individen enbart till för att bilda kollektivet?

DESSA DYSTRA tankar hemsökte mig när jag en dag kom att tänka på den gamle tillskäraren och hans berättelse. Jag träffade honom under en resa i Småland - jag tror att det var i trakterna kring Ullared. Jag hade stannat till vid det lilla caféet och njöt nu av mitt kaffe när dörrklockan plingade till. En man kom in, välskräddad i sin bruna tweedkostym, snygg skjorta med matchad slips och ett välansatt skägg. De bruna skorna var välputsade och kompletterade bilden av den genuine gentlemannen. Han var högrest och gick - ja nästan skred - obesvärat fram till disken, dolde nästan helt Cocacolaskylten med sina breda axlar och beställde. Med sina två frallor gick han sedan med stamgästens säkerhet fram till kaffebordet och slog upp kaffe. Jag noterade en sockerbit men ingen grädde. Efter att ha tittat sig omkring i den lilla lokalen, fäste han en klar och distinkt blick på mig, kom fram till mitt bord och frågade artigt om han fick slå sig ner.

Efter de klassiska, inledande fraserna om väder och vind frågade han mig om jag någon gång varit arbetslös. När jag svarat honom sa han att det skulle jag vara glad för. Själv var han arbetslös sedan en tid tillbaka. Jag ställde några deltagande frågor som han villigt besvarade och jag undrade om han ville berätta. Jodå, det ville han. Men först efter att omständligt ha rört om i kaffekoppen, onödigt noggrant med tanke på endast en sockerbit. Så la han ner skeden på fatet, vände och vred på den, hans naglar var välklippta. Han lyfte blicken och tycktes fästa den på en punkt bakom mig. Nu såg jag ett vemodigt uttryck i hans bruna ögon och han började berätta. Hur han och hans arbetskamrater mer eller mindre tvingades att stjälpa det företag som de under många år arbetat för. Jag såg frågande ut. Ja, just stjälpa - du hörde rätt, sa han och berättade vidare.

TEXTILFABRIKEN gick kanske inte över sig lysande men den höll sig i alla fall kvar i konkurrensen. Genom att specialisera sig på vissa produkter höll man faktiskt successivt på att skapa en ny marknad. Fabrikens relativa litenhet möjliggjorde en viss flexibilitet - man kunde snabbt göra omställningar i produktionen och erbjuda konkurrenskraftiga leveranstider, något som kan vara avgörande när det gäller att knipa order. Han gav eftertryck åt sina ord genom att nicka. Det är inte alltid som lägsta pris avgör om offerten går hem, ofta kan istället en kort leveranstid vara avgörande, sa han och skapade en konstpaus genom att rätta till ostskivan på frallan. Jag passade på att skjuta in några frågor för att visa att jag hängde med. Han fortsatte och tryckte än en gång på det lilla företagets fördelar, fördelar som beställarna mycket väl kände till. Jag väntade på nicken som denna gång uteblev.

KOMMEN SÅ långt i sin berättelse, förekom han mig och reste sig för att fylla på mer kaffe åt oss. När jag såg honom på ryggen, såg jag en välskuren kavaj och blev övertygad om att det var ett bevis på hans yrkeskompetens. När han fyllt på våra koppar fortsatte han sin berättelse i visshet om att han hade en uppmärksam lyssnare. Nu var blicken på mig och jag kände samhörighet.

DE MÄNNISKOR som arbetade vid fabriken var djupt rotade på platsen och fabriken hade försörjt många generationer av bygdens kvinnor och män. De hade byggt sina egnahem, de hade kring sig en orörd natur med rena och fiskrika sjöar. Det fanns svamp och vilt i skogarna - man fiskade, plockade och jagade - kort sagt, man hade allt det som storstadsmänniskan betalar dyrt för att få tillgång till. Livskvalité, skulle jag villa kalla det, livskvalité - eller hur, sa han och lutade sig förtroligt fram över bordet. Jag märkte att jag reagerade med den sociala samhörighetsreflexen genom att själv luta mig fram. Han fortsatte.

Man betraktade allt detta mer eller mindre som en skattefri löneförmån. Därför var man på fabriken eniga om att avstå från de nya, kollektiva lönekrav som man visste skulle resas från centralt håll och som med största sannolikhet skulle bli spiken i likkistan för företaget om de drevs igenom. Kraven skulle inte ge de anställda särskilt mycket mer i lönekuvertet - dåtidens "pomperipossaskatt" skulle äta upp det mesta av höjningen och företaget skulle slå igen och flytta till Portugal. Allt sunt förnuft säger att man nu skulle få välja - allting kan inte värderas i pengar. Men det fick man inte. Centralt och långt därifrån på flera årslöners högre nivå förhandlades och klubbades de nya lönerna igenom med följd att företaget tog ner skylten och flyttade till Portugal. Detta medförde att större delen av den uppsagda personalen tvingades att omskola sig till byggnadsarbetare och fick gå ut på en arbetsmarknad som då hade ett stort överskott på just byggnadsarbetare. Hans sätt att berätta gav mig en egendomlig känsla av att han själv stod helt utanför berättelsen - att den inte handlade om honom, en arbetslös tillskärare.