Kåserier

MANNEN I DEN VITA ROCKEN

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad tisdag, 11 maj 2010 09:00

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 634

HAN SATT och skrev men när jag hasade mig in i rummet, lyfte han på huvudet, knyckte till med nacken så att hans hornbågade glasögon hoppade ner på näsroten - nu såg han att det var en patient som med hans sekreterares hjälp gjort intrång och stört hans skrivande. Sekreteraren stängde försiktigt dörren bakom mig och mannen i den vita rocken reste sig dröjande upp och vi skakade hand. Efter en handviftning från honom som jag uppfattade som en inbjudande gest, satt jag djupt nersjunken i en patinerad men fortfarande läderdoftande fåtölj framför hans skrivbord, där han nu åter satt skrivande med glasögonen uppskjutna i pannan. Utan att se på mig frågade han plötsligt vad det var frågan om. Jag talade om för doktorn att jag sökte för akut ryggbesvär, att jag ådragit mig detta genom att lyfta en barnvagnsinsats med liggande barn ur baksätet på en två-dörrars bil. (Det här var på tidigt 70-tal). 

– Ja, ja sa han och talade till skrivunderlägget - sådant händer mycket lätt. När är ni född?

Jag såg att han inte antecknade mitt svar, han bara skrev vidare på det han hade hållit på med innan jag stört honom, något helt annat.

– Ni är från Skåne, kom det efter stund från det nerlutade huvudet som mekaniskt rörde sig över pappret och pennan. Eftersom jag var på tillfälligt besök i Stockholm uppfattade jag tonen som något provocerande, men jag varken kunde eller ville förneka min härkomst även om det bar mig emot att skryta.

UNDER DEN tystnad som sedan följde började jag studera mannen på andra sidan skrivbordet. Han skrev energiskt, verkade frånvarande och när han talade, materialiserade hans röst honom i två hälfter. Den ena hälften ville fortsätta att skriva medan den andra tycktes vara medveten om att det satt en patient i besöksstolen, någon meter från honom. Visserligen hade jag "från vanligtvis välunderrättat håll", d.v.s. skvallervägen, erfarit att vitrocken framför mig ansågs vara en smula "knepig", så jag var lite betänksam redan när jag ringde och bokade tid hos honom. Men vad gör man i akuta fall? Ingen människa vill väl gå omkring som en spårhund med näsan i marken! Därför satt jag förväntansfylld lugnt kvar med "sista halmstrået" i handen och hoppades på god hjälp av medicinmannen - om han nu fick tid att ta sig an mig. En from förhoppning som verkade komma på skam.

– Vad är det för fel på er? frågade plötsligt den hälft som inte skrev. Skrivunderlägget teg, jag var konfunderad och hann inte svara förrän doktorn åter tog till orda - nu med glasögonen på normalplats och blicken på mig.

– Vad gäller besöket, kom det i en irriterad ton. Jag hörde mig själv säja att jag hade ont i ryggen, höger sida. Samtidigt blev jag mer och mer övertygad om att han satt och skrev på sin doktorsavhandling.

– Ont i ryggen! Ja, ja det är en mycket vanlig åkomma nuförtiden - en riktig folksjukdom skulle man kunna säja, jojomensan. Hade nyligen en patient med samma besvär. Han hade visst lyft en barnvagnsinsats ur en tvådörrars bil, ja, ja, felaktigt lyft, så kan det gå.

DET VAR nu jag tog beslutet att diskret försöka lämna rummet. Eftersom hans intresse för min person inte var påtagligt, borde min sorti kunna ske utan större larm och buller. Men först ville jag få visshet i mina misstankar. Jag frågade därför om patienten ifråga möjligen var från Skåne. Han avbröt sitt skrivande, lyfte upp huvudet och utförde återigen det akrobatiska numret med glasögonen, fokuserade mig och utbrast med förvåning i rösten:

– Ja, faktiskt! Faktiskt var han det. Hur kunde ni veta det?

– Det slog mig att jag kanske kände vederbörande, själv skåning och så där, ja ni vet…

JAG SNEGLADE mot dörren. Det var ungefär fem meter dit. Jag borde klara det trots mitt akuta handicap. Han måste i alla fall runt sitt stora skrivbord för att ha en chans att stoppa mig. Sekreteraren utanför skulle nog inte vara något problem - kommen så långt skulle jag ha fått upp farten och därför med lätthet kunna forcera ett eventuellt spärrförsök från hennes sida, hon föreföll turligt nog att ligga i lättviktsklassen. Jag vred försiktigt fåtöljen från skrivbordet, lite mera ut mot rummet för att därmed få ett bättre "utgångsläge". Gjorde mig beredd, tog sats. Men som om mannen i den vita rocken hade varit tankeläsare förekom han mig, var snabbare. På något sätt hade han plötsligt lyckats placera sin relativt stora kroppshydda mellan mig och dörren, något som starkt försämrade mina odds. Jag avstod från mitt utbrytningsförsök och min ansats blev reducerad till ett obekvämt skruvande i stolen. Jag kände mig ertappad och olustig till sinnes.

– Varsågod och lägg er på britsen där borta, sa han och pekade uppfordrande med pennan på en brits i motsatta ändan av rummet - från dörren räknat. Jag hade redan noterat att hade sin "värkstad" i samma rum som kontoret.

JAG FÖLJDE uppmaningen som i trance. Ögonblicket efter jag lagt mig på britsen, stod han lutad över mig med sitt stetoskop runt halsen. ”Lyssnartratten” lossnade från hans med pennor välutrustade bröstficka och rev med sig en blå penna som jag av ren tur inte svalde. Nu pendlade ”tratten” över mitt ansikte och träffade upprepade gånger min näsa. Mannen i den vita rocken tog ett stadigt tag i mitt vänstra ben som han vred till i ett judoliknande grepp, mycket fast. Att påstå att det kändes behagligt skulle vara att i hög grad även vrida till sanningen. Det gjorde helt enkelt ont, riktigt ont. Dock inte så ont som när han upprepade sina sadistiska utsvävningar även på mitt högra ben. Då skrek jag till varefter han släppte greppet, stoppade tillbaka det dinglande stetoskopet i bröstfickan, plockade upp pennan som jag inte svalt. Ur djupet av sin visdom ställde han sedan den klarsynta diagnosen: