Dikter

Månen och jag

Conny Hägglund

Detaljer

Kategori: Dikter

Publicerad tisdag, 06 december 2011 08:00

Skriven av Conny Hägglund

Träffar: 130

Du är sorglig du, sa månen till mig
vad väntar du på? Vad har du tiden till?
Sitt där och hoppas, sitt där och tro
inget kommer att hända om du inget gör
Jag glor på ljuset som strålar ner
vad vet du om det som bara cirklar runt,
sa jag och tittade bort mot havet

Se inte på mig, sa havet och hävde sig upp.
Jag har vågat mig runt hela världen jag
men du, vad har du gjort för stordåd?
Jag tittar ner i det kalla mörka vattnet
vad vet du om det som bara plaskar omkring?
sa jag och tittade bort mot berget

Ha, ha skrattade berget mot mig och sa:
Stå inte där och glo jag är stenhård
mig rubbar du inte så gå din väg.
Jag stirrar på det klippiga berget
hur kan du vara så stensäker på det,
sa jag och vände mig mot skogen

Kom till mig, sa skogen och log mot mig.
Här inne får du skydd mot allt farligt
långt här inne når inte ens stormen dig.
Jag tittar mot de prasslande gröna löven.
Du måste vara skogstokig, lura in mig där,
sa jag och sprang ut på den gröna ängen

När jag kommit till mitten så kände jag
att här hör jag hemma, här vill jag vara.
Jag frågade ängen, får jag stanna hos dig?
Den svarade ängsligt: Nja vad tjänar det till
här blomstrar det av kärlek och värme
vi sår inga tvivel och skördar inget svek

Jag satte mig ner i det sköna gräset
då det helt plötsligt bara slog mig att
i livet är det man helst av allt vill vara
och till kärleken vill man alltid tillbaka
så jag springer som en tokig över ängen
hejar glatt på skogen och vinkar hej då

Rusar snabbt upp på berget trots dess klagan
dyker med en jublande känsla ner i havet
som frustar och undrar om jag blivit galen
simmar iland och vilar lycklig på stranden
Månen tittar ner på mig, ler stort och säger:
Se där min vän, nu har du äntligen förstått

© Conny Hägglund