Kortprosa

Månadens prosatext: Syskonbråk och andra axiom

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 02 juli 2007 10:15

Skriven av hanna fredriksdotter

Träffar: 2677

 

Syskonbråk och andra axiom

Det sägs att matematiken bygger på ett system av axiom, ett antal sanningar gränsande till självklarheter. Till exempel att den tomma mängden existerar, eller att delen är mindre än det hela.  Jag tror att det finns andra mänskliga system som också bygger på axiomatiska relationer.

Familjeliv, till exempel. För att inte tala om syskonrivalitet. Infoga minst två barn i en familj och där skall alltid och för evig tid råda konkurrens. Detta är ett faktum lika ovedersägligt som att det genom två punkter finns exakt en rät linje, en och endast en.  Men trots att föräldrar har en benägenhet att uppleva osämja mellan barnen som en aning påfrestande tror jag inte att denna rivalitet enbart är av ondo. Om syskonskaran ständigt var sams och jämlik skulle det visserligen vara lugnt kring middagsbordet, men det skulle samtidigt innebära att den som är yngst – och där med given hackkyckling – skulle gå miste om möjligheten att någon gång få vinna och stå på topp.

Och om det inte någonsin förekom en enda tävling skulle storebröderna, med självpåtagen segerhuva, aldrig förunnas upplevelsen av att bli rejält och grundligt förödmjukade. Det hände inte många gånger, men tillräckligt ofta för att också jag kunde inse att jag hade något att komma med, och det hände när man minst kunde ana det.

Som den där gången när vi skulle fiska.  Pappa hade lärt oss att meta, från att gräva mask till att knyta fast kroken på en rev. Mina bröder tyckte maskarna var äckliga, men de kom undan genom att skaffa kastspön med rulle och drag. Utrustade med allt som behövs för en fiskeutflykt gick vi ner till stranden i närheten av stugan som vi hyrde. Vi gjorde upp eld, och grillade både korv och pinnbröd. När vi ätit tog pojkarna fram sina fiskedon och ställde upp sig i vattenbrynet. Kastade, vevade in, kastade, vevade in.  

Till mig hade pappa köpt ett litet set med rev, krok, flöte och sänke. ”Du kan ta en av korvpinnarna som metspö” sa han och hjälpte mig med knutarna. Flötet fäste jag själv, och bet till om blysänket på lämpligt avstånd ifrån kroken.  

”Du står i vägen!” sa Johan när jag stegade fram till bröderna på stranden. I stället för att säga emot gick jag upp på en liten klippa som sköt ut i vattnet. Jag behövde inte vänta länge. ”NAPP!” skrek jag, och drog upp en fisk.

”Det var ju bara en mört!” sa David. Men vi visste båda att även mörten är en fisk.  

Jag lirkade kroken ur underkäken och lät den silvergrå fisken glida ner i vattnet igen. Trädde på en ny daggmask, i stället för den som mörten hade svalt, och kastade ut krok och agn. Ganska snart fick jag napp igen.

”EN ABORRE!”

Johan kom lite närmare: ”Va liten!” Men vi visste båda att små abborrar också går att äta.  

Jag lirkade fisken av kroken, vred om nacken och lät den ligga bredvid mig på hällen. Fäste nytt bete och kastade i. Efter en stund:

”NAPP!”

Nu var abborren betydligt större.

Bröderna muttrade något ohörbart men fortsatte att kasta, veva in, kasta, veva in.  När jag dragit upp min tredje, fjärde, femte och sjätte abborre fick David nog, stegade ut till mig och sa: ”Flytta på dig!”

Medan han prövade fiskelyckan på min klipphäll fick jag hjälp av pappa att tälja en klyka där jag kunde trä upp mina fiskar. Ena kvisten lite längre, och smal i spetsen så jag kunde trä den genom fiskens gäl.  

David fick inte napp, trots sin nya placering. Han slängde iväg sitt kastspö och ryckte åt sig min korvpinne i stället. På andra försöket fick han en braxen på kroken, och den var stor. ”Kom hit med håven!” skrek han i falsett.

Johan sprang fram och la sig på knä för att få ner håven under fisken. Men det tog för lång tid. Fisken plaskade till med stjärten och slet sig från kroken. Nederlaget var ett faktum.  Utom sig av vrede slängde David ifrån sig det han hade för händer och började skälla på Johan för att han slarvat.

För att förhindra att ett tredje världskrig bröt ut bestämde mamma att utflykten var slut och det var dags att gå hem.

Bröderna gick först med sina spön och diskuterade vilka nya drag de skulle skaffa, och hur mycket fisk de sedan skulle fånga. Dagens förlust var redan historia. Efter pojkarna gick mamma, tätt följd av mig och pappa. Föräldrarna bar filtar och matsäckskorgar. Jag bar grenklykan med fiskar, värdig som en fanbärare under OS-invigningen.  

Men mitt halvdussin abborrar var inte enbart ett tydligt tecken på min tillfälliga triumf, utan även beviset för att evig konkurrens ibland kan vara till den obetydligastes fördel. Syskonskarans yngsta är mindre än sina storebröder, det är ett familjelivets axiom. Trots det kan hon någon gång vinna och vara bäst. Och den tomma mängden kommer alltid att existera.

 

”Syskonbråk och andra axiom” utsedd till Månadens prosatexte den 2 juli 2007