Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 01 oktober 2009 09:00

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 1431

Månadens prosatext: Sparken

Det är lunchdags på förskolan och Simon, en pojke på 5 år, sitter och gäspar stort och ofta under hela måltiden. Han har svårt att sitta still och han växlar mellan att ibland glida ner från stolen nästan knäståendes på golvet för att i nästa sekund hänga hela kroppen halvvägs över matbordet. Förskoleläraren som heter Marie försöker otaliga gånger få Simon att sitta stilla på stolen men utan någon större framgång.

– Simon, du verkar väldigt trött idag, säger Marie, det kommer nog bli skönt för dig att gå in på vilan och koppla av en stund på madrassen. Du kanske till och med behöver sova en stund för att känna dig lite piggare sen, tillägger hon.

Simon stannar upp i sitt ätande och tittar på Marie med sina bestämda blågröna ögon.

– Man får inte sova på skolan, säger han, då kan man få sparken!

– Jaha, säger Marie, med en något förvånad min, kan man få sparken?

– Ja, det kan man faktiskt, svarar Simon och nickar bestämt så det blonda lite rufsiga håret svajar till.

Den gode pedagogen känner att det här måste hon allt undersöka lite närmare så hon säger.

– Hur menar du då, med att få sparken, vad är sparken för något?

– Inte så här, säger Simon och ställer sig på golvet och måttar en spark.

– Nu förstår jag nog inte riktigt hur du menar, säger Marie.

– Jag menar att det inte är en sån där vanlig spark, säger Simon, inte som att sparka på en boll.

– Nähä, säger Marie, hur menar du då?

– Jo, om man sover på skolan får man sparken och får sluta, säger Simon. Han ser lite sammanbiten ut nu och rynkar på ögonbrynen.

– Jaha, är det verkligen så, undrar Marie. Om du skulle somna på vilan idag får du inte komma hit och leka i morgon då?

– Jo, det får jag nog, svarar Simon, lite tveksamt, men om pappa sover på sitt jobb så får han sparken. Då får han faktiskt sluta där, för det har min pappa sagt.

Samtidigt som han säger det så åker det lilla pekfingret upp som förtydligar det hela. Precis som Simon brukar göra när han blir lite allvarlig och vill lägga lite extra vikt i det han säger.

– Ja, det förstår jag, säger Marie, tänk om jag skulle gå och lägga mig och sova här på mitt jobb, det skulle ju inte gå så bra.

– Jo, svarar Simon, för vi kan klara oss själva men på min pappas jobb är dom sjuka och där kan de faktiskt inte klara sig själva. Min pappa säger, att han måste få sova på dagen så han inte somnar när han ska jobba på natten, säger Simon, för då kan han få sparken. Nu åker det lilla fingret upp igen.

– Jag förstår att din pappa behöver sova på dagen om han ska orka hålla sig vaken hela natten, säger Marie. Det skulle ju inte fungera så bra om han somnar på jobbet när han ska hjälpa alla som är sjuka. Men om du är så väldigt trött idag får du sova en liten stund, det har din mamma och pappa och jag kommit överens om och du behöver inte alls sluta på förskolan för det.

– Jaha, säger Simon, men min pappa får inte.

– Nej, säger Marie, det får han inte och inte jag heller för då kan både din pappa och jag få sluta på våra jobb och få sparken.

– Ja, säger Simon, och sen får man inte sparkas heller, det blir ju också tokigt.

– Det har du rätt i, säger Marie, och ger honom en kram.

Under vilan kämpar Simon med sina ögonlock som blir allt tyngre och tyngre men till slut får han ge vika för sömnen.

Han känner sig trygg nu. Simon vet att i morgon får han komma tillbaka och fortsätta leka med sina kompisar i alla fall, trots att han har sovit en stund på förskolan och han kommer inte att få sparken för det.


© Anette Rosenberg

Illustration: Inka Östmark


”Sparken” är utsedd till Månadens prosatext oktober 2009