Noveller

Månadens prosatext: Sovjetiska element

hanna fredriksdotter

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 28 februari 2007 11:00

Skriven av hanna fredriksdotter

Träffar: 5813

Sovjetiska element

Illustration: Inka Östmark

Skolmatsalen är full av folk, ändå är det tyst. Längst fram står rektorn, och bredvid honom alla fröknarna. Tänk – skolans allra vackraste fröken ska bli min! Min Monica ska hon vara, i tre år.

Ganska snart får vi resa på oss och gå över skolgården till vårt klassrum, i gåsmarsch efter fröken. Jag får en bänk med lock. Jag sitter långt bak, närmast fönstret och det blir ganska varmt och instängt. Men frökens parfym sprider sig ända bort till mig.

Fröken är verkligen vackrast i hela skolan. Hon har olika kläder varje dag, oftast kjol, och det blonda håret är böjt inåt i topparna. Men det är något mystiskt med henne också, det vi gör i skolan är ofta obegripligt. Bokstäverna, till exempel. Fröken hittar på nya namn på allting, jag får inte längre heta ”Hå-Aaa-Enn-Enn-Aaa”, och ”Håa” från ”Håha-Nån-Nån-A” som mamma säger när vi pratar rövarspråk, vågar jag inte ens berätta om. Numera ska mitt namn börja med en flämtning, följt av ett kort ”a”, två ”Nnn”-ljud och ett till kort ”a”, helst ska handen vara med och visa också – rakt fram för långa ”Aaa”, snabbt upp för korta ”a”. Det heter att vi ljudar.

När vi hållit på med bokstäver ett tag, skriver fröken ordet ”en” på tavlan. Vi ska titta på det, sedan ska hon täcka för det och vi ska komma ihåg vad som stod. Men då protesterar jag – jag protesterar, fastän jag klarade skolmognadsprovet som visade att jag kan sitta stilla och göra som fröken säger – jag protesterar, jag säger att jag inte behöver titta på vad som står på tavlan för jag kan redan läsa, jag vet att det står ”en” där. Fröken svarar att hon vet att jag kan läsa, men att de andra behöver öva. Ganska snart slipper jag vara med, jag och några till får sitta vid ett bord längst bak i rummet och läsa i andra böcker. Läsningen är inte längre ett problem.

Värre är det med matematiken. Vi får i uppgift att ta med ett antal småsaker hemifrån. Det kan vara vad som helst, knappar, tärningar, fia-pluttar, smurf-figurer... De får också nya namn i skolan, de heter ”element” när det är matematiklektion. Mycket märkligt, nog vet jag vad ett element är för något, det är liksom randigt och sitter på väggen och gör rummet varmt, om det inte behöver luftas. Men i skolan när vi har matte kan vad som helst vara ett ”element”.

Vi ska räkna, fyra plus tre, men vi får inte räkna på fingrarna, det är förbjudet. Vi ska i stället lägga upp fyra ”element” i en hög. Runt högen lägger vi en bit grönt garn. Då heter det ”mängd”. Sedan ska vi lägga upp tre ”element” i en annan hög, och göra en till ”mängd” med en annan grön garnända. Sist kommer det konstigaste av allt. Vi lägger en lång röd tråd runt alltihop, och då heter det att vi har gjort en ”union”.

Jag vet på ett ungefär vad en ”union” är. När det är hockey på TV är ”unionen” med ibland, fast då säger de mest bara ”Sovjet”. Vad ett hockeylag har med matte att göra är lite svårt att förstå, men det kanske är så med vuxna att de hittar på egna namn på allting. Till och med de som spelar för ”Sovjet” säger att det står ”SSSR” på tröjan, när alla kan se att det står ”CCCP”.

Jag vill vara duktig, jag lägger upp radiatorer i mängd och gör Sovjet av dem, men det finns gränser till och med för mitt tålamod. När fröken ber mig räkna ut sex plus tre vet jag på en gång att det blir nio, och jag försäger mig, jag svarar ”Nio, det blir nio!” – utan att tänka, utan att använda element och garn. Fröken ler mot mig och säger ”Du fuskade!”

Hela ansiktet bränner till av skam. Hela jag rodnar, ända ner till tårna, ända in i själen. Jag vet att jag har räknat rätt. Och fröken säger att jag fuskade. Men jag klarade skolmognadsprovet, trots att jag inte fyller sju förrän efter jul. Därför ler jag med fröken åt mig själv, och säger ”Ja, det gjorde jag...” Vi skrattar lite båda två, vi skrattar tillsammans. Åt mig.

Från den dagen kan jag aldrig mera lita på fröken.

Utsedd till Månadens prosatext mars 2007. Motivering: ”Den språkliga tonen bär rakt igenom och lyfter innehåller.”