Kortprosa

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 02 november 2009 09:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 1177

Månadens prosatext: Saker jag önskar jag vetat innan jag dog

Jag önskar att jag vetat hur kyssar smakar. Som solmogna jordgubbar en sommarmorgon då man just stigit upp ur sängen och gått direkt ut i trädgården och långsamt strosat ned mot trädgårdslandet och plockat de rödaste bären, borstat av jorden och stoppat in dem i munnen? Som favoritpastan på Café Kuriosa, den med curry och kyckling som är så god att man alltid måste äta upp hela den stora portionen fast man ångrar sig efteråt när magen värker och illamåendet är nära? Eller smakar de som den äckliga broccolisoppan i skolbespisningen, den som till och med läraren rynkade på näsan åt, eller som öronvax, använda strumpor, blöt hund? Hade kyssarna gjort mig besviken? Kanske är jag lyckligt ovetande om hur vidrig en andedräkt kan vara, hur hårt tandställningsförsedda framtänder kan bita i en underläpp, hur kväljande känslan av en annans tunga i munnen kan vara.

Jag önskar att jag vetat hur det känns att vara kär. Hur det känns när myrorna kryper runt i vener och artärer och får hela kroppen att rysa vid åsynen av dig. Hur det känns att möta en blick och känna värmen stråla in i mig. Hur det känns att få hjärtat krossat av ett obarmhärtigt det är slut, och inte veta vart man ska ta vägen, vart floden av tårar ska kunna rinna utan att toaletten översvämmas och strumporna blir blöta. Jag önskar att jag fått känna lite mer närhet.

Jag önskar att jag vetat vad jordärtskocka heter på franska. Då hade jag kunnat imponera på alla andra döda själar i himlen. Och kanske hade jag kunnat säga till den söta fransmannen på tredje molnet från mitt räknat, att jordärtskockor tycker jag inte om.

Jag önskar att jag vetat att livet är underbart och att underbart är kort. I sjutton långa år gick jag och längtade efter livet och märkte inte att jag levde. I sjutton långa år gick jag runt på planeten jorden och funderade över döden och förstod inte att det var meningslöst att undra eftersom jag skulle dö i vilket fall som helst och då skulle alla mina frågor besvaras, vare sig jag ville det eller inte.

Jag önskar att jag vetat att mammor är bra att ha. Då hade jag kanske inte skrikit så mycket åt min. Fast jag skrek nog aldrig när jag tänker efter. Jag bara tänkte göra det. Men skriket liksom fastnade och det blev liksom bara en tung dimma som hängde över mig och jag kunde inte säga något. Snälla mamma, jag älskade dig egentligen, men du kände mig för väl och jag vågade aldrig riktigt prata med dig. Jag vågade varken vara arg eller säga jag älskar dig.

Jag önskar att jag vetat hur det känns att vara skoltrött och skolka och röka och strula. Jag önskar att jag vetat hur det är att vara arbetslös och gå och vänta på att någon ska ringa så att man får känna sig behövd. Jag önskar att jag vetat hur det känns att ha spelat tillsammans med bandet som man övat med i tre år i ett mögelskadat garage innan man äntligen fick spela på den lokala pizzerians fjortonårsjubileum och få gratis cola som gage och tycka att de var snåla som inte gav en mer än så. Jag önskar att jag vetat hur en aidssjuk bror ser ut och hur det känns att veta att han när som helst kan dö. Jag önskar att jag vetat hur en fagott låter om man sågar av röret, skulle man höra någon skillnad, eller blir det kanske inget ljud alls? Jag önskar att jag vetat hur det känns att simma i en femtio kvadratmeter stor pool i trädgård i Beverly Hills, smakar kloret lika vidrigt där som i den kommunala simhallens vågbassäng, där man svalt en hel del vatten genom åren? Jag önskar att jag vetat hur det känns att ta emot Nobelpriset, hur det känns att komma sist i maratonloppet fast man tagit i tills man spytt, hur det känns att äta en jordnöt och få en allergisk reaktion och vakna upp i sjukhussängen och få höra berättelsen om ambulansfärden från en upphetsad och inte så väldigt orolig lillasyster.

Jag önskar att jag inte vetat hur det känns med en kofångare i knävecken och en motorhuv under näsan. Jag önskar att jag lyssnat på fåniga råd om reflexer. Sådana råd som man slutade lyssna på i högstadiet när det var det ocoolaste som fanns. Sådana råd som man inte tyckte var så fåniga längre, men som var så lätta att glömma eftersom man ignorerat dem så länge. Jag önskar att det funnits ett upplyst elljusspår där man kunnat löpträna på vinterkvällarna. Jag önskar att jag varit en av dem som går ut på krogen med falskleg. En sån som hånglar med så många killar som möjligt och undrar dagen efter varför telefonen är så tyst fast man blivit lovad så många SMS. En sån som oroar sig dagen efter för att man kanske blivit gravid med den där killen eftersom man glömt minipillren och tar ett helt gäng efteråt som kompensation. En sån som andra skakar på huvudet åt i matsalen, en sån som jag alltid sett ned på men ändå avundat. Om jag varit en sån hade jag inte varit ute den där kvällen och den stressade mamman som jobbat över sent hade inte behövt köra in i min späda lilla kropp och kasta den över karossen och krossa skallen mot trottoarkanten.

© Anna Nygren

Illustration: Inka Östmark

”Saker jag önskar jag vetat innan jag dog” är utsedd till Månadens prosatext november 2009