Kortprosa

Månadens prosatext: På bänken

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 01 juni 2011 10:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 1111

Solen sken som hade den övat sig i skinande i flera månader (det hade den, vilket syntes vid strandkanten då denna blivit ovanligt full av beigegrå vass, torkat sjögräs och allmänt skräp) Som krossat glas återspeglade sjön strålarna och lät dem skära in i hennes ögon, in genom hennes medvetande och härja fritt bland minnena. Bara längst bort vid stranden på andra sidan skuggades reflexerna av de mörka granarna. För Susanna var skuggan ingen skräck, snarare en lättnad. För det var ju i skuggan man kunde se utan att bli bländad, det var där ögonen kunde slappna av.

Bänken under henne var av nästan sönderfallet trä. Hennes bara händer under rumpan fick röda mönster av träet ådring och en flisa hade nästan pressats in i vänstra handflatan. Hon önskade att den kunde köra sig in ännu längre i huden. Så att det gjorde riktigt ont. Ont på riktigt.

Allting var så glittrande, så underbart vackert glittrande. Ändå såg hon ju faktiskt ingenting, glittret glänste i ögonen. Solen var förrädisk. Alla älskade solen. Solen älskade alla. Men egentligen var solen gjord av kall, hård, perfekt marmor. Det var därför hon hade kallat henne Marble. Eller var det för spelkulorna och leken de brukade leka? Eller var det bara för att namnet var så mjukt i munnen? Maja blev Marble.

Under hennes nostalgiska plastsandaler var marken täckt av grus. Hon trampade av sig skorna och skrapade samtidigt sönder hälarna. Hon pressade ner de nakna tåspetsarna i gruset så att små korn kröp in under naglarna. Susanna blundade.

Det var under middagen. Något hade hänt. Hon visste inte varför men. Eller var det innan. Marble var borta. Borta. Hon kunde inte tänka. Varför. När. Var det. Eller. Nej. Roland hade sagt något. Måste vara så. Kanske. Kanske Eddie. Kanske alla. Någon annan. Nej. Varför. Var det någon som vetat. Sådan mor sådan dotter. Sa man så. Eller var det herre och huns. Far och son. Roland hade ingen son. Hade han velat. Nej. Marble. Maja.

En fågel lekte med en fisk. Fram och tillbaka. Fenan krasade mellan näbbens översida och undersida. Hjälplöst dinglande i munnen. När den andra fågeln kom var den första helt oförberedd. Fisken försvann ur munnen och den märkte först ingenting. Vred huvudet åt alla möjliga vinklar. Total förvirring.