Kortprosa

Månadens prosatext: Otur

Anna Peters

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 01 februari 2011 10:00

Skriven av Anna Peters

Träffar: 456

Roffe tog ett djupt andetag och drog upp axlarna till öronen när han steg ur polisbilen. Snålblåsten hade tilltagit. Dagens första snöflingor tvingade honom att kisa och fick pannan att likna ett tvättbräde. Han hade med andra ord de rätta formerna, även om de satt på fel ställen. En tyst svordom lämnade läpparna medan han närmade sig bilen framför. Det hade varit en lång vecka. Han behövde en snus och en kaffe. Svart.

I bilen satt ett gäng unga tjejer. De såg ut att vara i samma ålder som hans grabb, Erik. Föraren vevade ner fönsterrutan ett par centimeter. Hon hade precis blivit stoppad för fortkörning, men såg inte direkt förlägen ut när hon mötte hans blick genom glaset.

– Hur mycket för fort körde jag?

– Tillräckligt för att jag ska bli tvungen å dra in kortet för dig. Vet ni tjejer, att det här är som en av de mest olycksdrabbade vägsträckorna i hela landet?

– Eh…, nej. Vi satt och diskuterade ett…

– Och prövotiden har inte gått ut än heller, ser jag. Osis. Jo då, bara förra helgen, nu är det ju i och för sig alltid värst kring julhelgerna, men i alla fall, ja då var det två grabbar som körde ihjäl sig. Kom över med bilen deras på fel sida körbanan, gjorde dom. Det blev inga nyårslöften för dom den här gången. Tänk föräldrarna sen, om det hade varit min grabb alltså… Så här års är det ju så förbannat halt också, bara det borde få folk å sakta in, tycker man.

– Ja…, men måste ni verkligen ta kortet?

Det var självklart, så fort som hon hade kört. De här tjejerna kunde inte komma någonstans med honom, även om de gjorde ett tappert försök att lägga på sina mest oskyldiga miner. Det fick dock bara Roffes mun att stelna till ett vitt streck, medan ögonbrynen kröp än längre ner mot näsroten. Han var inte på humör att låta sig charmas. Inte ens Doris skulle kunna framkalla ett leende på de här läpparna just nu.

Roffe parerade charmoffensiven och drog fram blanketten som skulle fyllas i. En blick på förarens körkort, som han höll i handen, tvingade honom att kväva en suck. Tjejen hade fem namn!

– Tilltalsnamn? mullrade han genom springan.

– Antonia.

– A.n.t.o.n.i.a C.a.r.l.z.o.n… Med z, där ser man… hm… Så där. Då behöver du bara sätta en liten kråka längst ner där.

– Ok…

– Längst ner bara, skriver du.

– Jo… Jo, jag vet. Men jag kan ju inte skriva under ett dokument utan att ha läst igenom det först.

Den här gången brydde han sig inte om att kväva sucken.