Kortprosa
Månadens prosatext: Ödet tog oss med våld
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad tisdag, 01 juni 2010 09:00
- Skriven av Anette Rosenberg
- Träffar: 820

Jag visste att tiden inte fanns. Sekunderna som tålmodigt rusade framåt, utan stopp. Jag visste att tiden inte skulle vänta in oss.
Beskedet från läkaren slog ner som en bomb. Jag tryckte ihop huvudet mellan mina händerna för att skallen inte skulle sprängas. Sträckte ut armarna för att samla ihop alla delar som med blixtens hastighet for förbi mina vettskrämda ögon. Jag famlade efter nystan i rött, gult och grönt men de gled förbi mina tafatta försök. Händerna trevade i blindo bland trassliga härvor i blandade färger. Jag hittade ingen lös tåt som stack ut, ingenting att börja nysta i. Det svartnade framför ögonen och allt blev tyst och stilla.
Vi hade planerat allt in i minsta detalj och hade sett fram emot en begynnande ålderdom tillsammans. Tiden skulle finnas för oss båda. Ödet tog oss med våld, raderade våra skissade linjer och lämnade kvar det utsuddade arket.
Nu visste jag att tiden inte fanns. Du försökte hålla modet uppe, men jag såg igenom ditt tunna skal. Det var inte starkt nog. Det smidda järnet som en gång glödde hade svalnat för länge sedan. Vi var alltför upptagna för att se det då. Vi glömde bort att odla styrkan i våra liv och nu hade tiden hunnit ikapp oss.
Det var för sent att börja reparera de broar som genom åren vittrat sönder. Räckena var bräckliga och broarna svajade oroväckande vid minsta vindpust. Jag sträckte försiktigt fram benet och satte ner foten. Brädan gav vika och ett svindlade skri spred sig genom ryggmärgen. Du sträckte ut din hand och höll mig tills jag kände fast mark under fötterna igen.
Jag förstod att tiden som funnits medan vänner ännu vågade lyssna varit en tidsinställd bomb.
© Anette Rosenberg
”Ödet tog oss med våld” är utsedd till Månadens prosatext juni 2010
Kommentarer
Budskapet går verkligen fram.
Talande metaforer som lyfter texten.
Man kan bli trött i håret för mindre! Rgds// Lennart
Jag blir väldigt glad för dina tankar om min text. "Obevekligt rusande" skulle jag också kunna tänka mig. Hade också mina funderingar på andra ställen i texten men någon gång måste man ju bestämma sig. Ibland kan man ångra sitt ordval och det kan bli mer eller mindra lyckat.
RSS-flöde för kommentarer på denna post