Noveller

Månadens prosatext: Mormor ska förr eller senare dö

Jens Daniel Burman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 01 november 2010 10:00

Skriven av Jens Daniel Burman

Träffar: 474

Det glöder i eldstaden och ljuset i rummet pumpar som i en stumfilm. Flickan tittar fram i den mörka dörröppningen. Hon böjer sig fram och lyssnar. Det tjuter som i örat på en granatchockad general. Flickan är vaken, levande och rosig. Hon smyger in i rummet och hukar sig bakom soffan. Spanar försiktigt mot den gamla gumman som sitter framför elden. Håret sticker upp ovanför gungstolsryggen. Det är stort och vitt. Flickan tar långa försiktiga steg över de mjuka trasmattorna. Hon rundar gungstolen utan att andas. Mormor är en stupad soldat. Glöden speglas i hennes glasögonglas. Flickan ser på hennes stora mjuka öra. På öronsnäckan som tjuter. Elden tar fart, fladdrar till och en gnistvirvel far upp i det sotiga skorstenshålet. Ljudet håller på att sprängas. Det klickar till och blir tyst. Nu är mormor mormor igen.

Flickan rör försiktigt vid gummans ansikte. Känner med fingrarna på den skrovliga huden där hårda skuggor fladdrar omkring. Långa fåror går härs om tvärs längst kinderna som i ett landskap, som på ett flygfoto, som på en åker. Flickbarnets stora nyfikna ögon letar sig ner till gummans händer. Till stickningen hon håller i. Hon lyfter av glasögonen och sätter på sig dem. De blir stora i hennes näpna ansikte. Tung glider de ner på hennes lilla näsa. Hon gapar förvånat och sätter tillbaka glasögonen på den gamla gumman.

– Mormor, mormor, viskar flickan.

Mormor förblir stilla. Flickan suckar och hoppar bort över rummet. Vid rumsbordet sätter hon sig ner och tittar på änglaspelet som plingar sorgset. Änglarna åker runt, runt och spelar på sina trumpeter. Bomullskaninen Kanin sitter på stolen bredvid med pärlögon och slokande öron. Flickan somnar med kinden mot bordet.

Utanför river snön, fyller de svarta fönstren med gnistrande iskristaller och trötta frostblommor. Vinden pressar ihop den lilla stugan, trycker ner den i drivorna. Plötsligt bankar det på ytterdörren. Bankelibank!! Flickan sätter sig upp och gnuggar tröttheten ur ögonen.

– Mormor, sover du? försöker flickan.

Gummans vita hår sticker fortfarande upp ovanför gungstolsryggen. Flickan lyfter upp Kanin i armen och hasar sakta bort i mormors förstora tofflor, bort mot ytterdörren för att öppna för främlingen där ute. Hennes lilla hand tar tag i handtaget och pressar upp dörren, faller tillbaka då en snöpust sveper in i rummet och en svartklädd man fyller dörröppningen. Han hukar sig och kliver in så det knäpper och knarrar i grantiljorna.

– Vem är du? frågar flickan.

Den svartklädde mannen dränker flickan med sin ogenomträngliga skugga. Han böjer sig ner över henne men hon ser inget ansikte. Innanför kåpan syns bara ett djupt svart hål. Han sträcker fram ett finger mot henne. Hon tittar på det vita knotiga och kramar Kanin, hårt, hårt.

– Du vill träffa mig!!

Mormor har rest sig ur gungstolen. Hennes röst är varm och van. Den svartklädde mannen sträcker på sig så hastigt att han törnar i kristallkronan i taket. Kristallerna dansar omkring ett tag. Flickan gömmer sig bakom mormor och lutar sig försiktigt fram.

– Gå in till sovrummet du och vänta, säger mormor till flickan. Och flickan gör så.

Mormor stänger dörren.

Nu är flickan ensam i det ljusfattiga sovrummet. Hon hoppar upp på knä i sängen. Blåser såpbubblor som stiger, spricker och försvinner. Hon beundrar en stor bubbla som hon har lyckats fånga. Kanin förvrids genom den tunna bubbelväggen. När bubblan spricker rycker flickan till och ser bekymrat mot dörren. Hon kliar sig i ögat och håller upp en ögonfras mot lampan som står på byrån. Tar ett glas från nattduksbordet. Hennes lilla hjärta pickar i hennes kropp. Hon sätter glaset mot bröstet och lyssnar. Jodå, det pickar. Hon går fram till dörren. Sätter glaset emot och lyssnar på den brusiga tystnaden, på rösterna som mumlar. Varför kommer inte mormor? Hon kryper ner under täcket med Kanin intill sig. Är alldeles vimmelkantig av sömn. Och precis när hon är på väg att somna öppnas dörren. Flickan drar täcket till ögonen. Den gamla gumman kliver in i rummet och stänger dörren efter sig. Hon andas tungt, rossligt som en kaffekvarn.