Noveller

Månadens prosatext: Mannen, som inte riktigt fick plats i tillvaron

Lennart Andersson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 02 maj 2007 10:00

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 3488

Mannen, som inte riktigt fick plats i tillvaron

Illustration: Inka Östmark

Det är märkligt att människorna tycktes bli alltmera genomskinliga på denna plats, där bergen växte över hela horisonten och kvarlämnade blott en liten remsa av mänskligt liv, innan havet tog vid. Och bodbiträdet var en sann son av Port Mahun. Hans ögon tycktes alltid döljas av en hinna av is, då han såg på sin kamrat, som kommit ut för att stöka undan eftermiddagscigaretten.

På denna plats i världen höll man något framför sig för att i någon mån slippa att komma i kontakt med tillvaron. Så ock John, som tidigt lärde sig att dölja sig själv bakom ett stelt stirrande ansikte, som inte uttryckte något. Vad han tvingats till var att på alla sätt dölja och till och med förneka sin fantasi, som gjorde honom intressant i moderns ögon. Vad fadern aldrig ville känna av, var, att sonen på något sätt var honom överlägsen.

Hans väldiga nävar hade skulpterat både Johns ansikte och själ, varför han av ren överlevnad lärde sig att hålla det mesta för sig själv. Eftersom han var pinsamt medveten om vad han hade fått till skänks, började han inbilla sig, att han på något sätt kunde bemästra verkligheten genom sin filmkamera. Eller om man uttryckte det på hans eget språk, att det hade blivit en vana att låta novemberlandskapet växa till sig för att den skulle kunna bära en historia, som kunde ta honom bort från tillvaron om blott för en stund, innan den pålitliga stelnande blodet i hans ådror släckte ut alla sådana övergivenhetskänslor. Det gick en dov ilning genom honom, då John genom sina fixkors såg en varelse stappla ut mot vinden.

– Vad i hela friden gör en man på denna ödsliga strand? frågade hans kamrat.

John kunde aldrig förvåna sig över Stephen. Han passade helt enkelt inte in i Port Mahun. Det lämpade sig inte vara nyfiken i denna sterila miljö, där bara en antydan om medmänsklighet skulle vara lika obekväm som löjeväckande. Nu ansträngde sig verkligen John att tona ned sin vanliga arrogans, som annars var en nödvändighet för att skydda sig mot tillvaron. Hur många gånger hade han försökt att få Stephen att uppföra sig som folk och älska byn som han gjorde det. Samtidigt gällde det att passa sin tunga, så att inte ett förfluget ord med ens skulle kunna avslöja något av ett inre, som han höll så hårt för sig själv, att kindbenen vitnade.  

– Han har dödslängtan, svarade John som den självklaraste sak i världen. Som de flesta av oss. Vi får se om jag kan få in honom i kameran. Jodå, man kan visst lyssna av honom också. På denna sterila strand tycktes mänskliga avtryck vara det enda, som uppträdde i en sådan mängd, att den obarmhärtiga vinden inte hann sudda ut dem alla. Med hjälp av fixkorsen i kameran föreföll figuren sväva över och samtidigt vara förföljd av en massa vägskäl, som rusade mot honom från alla håll. Det gjorde, att kameran inte tycktes kunna återge handlingen utan det blev många svarta bildrutor i bildöverföringen. Samtidigt gick varelsen som om han vore kobent och hans rörelsemönster fick enligt Johns egen synnerligen hemliga vokabulär, en alltmer sprattlande gångbredd, som växte över hela förgrunden.  

Ingen kunde undgå att lägga märke till, att varelsen plågades av att komma ut i ljuset. Om inte annat hörde man av hur tungt han andades. Han rörde sig som ett spöke i den döda tomheten. Det tycktes vaka en hudlös rädsla över hela mannen. Hans stämma, som hela tiden hördes i bakgrunden som ett vettlöst mummel, föreföll sakna direktkontakt med gängse ord, som kunde beskriva hans verklighet.

John stelnade till. Hans ansikte avslöjade väl inte, att han kände igen sig. Men nya fokus kom långt utifrån och närmade sig med rasande fart den lille mannen, vars volym tidigare flutit ut över hela synfältet men som nu trycktes samman till en tredimensionell varelse med passgång, sedan hans skälvande kropp översköljts av vinden.

Hans ansikte fick en skarptecknad kontur, som om mörkret inte ville släppa honom ifrån sig i den märkliga solövergången från horisonten. Och allt ackompanjerades av korpens rop, som tonade in från de lövklädda alléerna.

Hans skugga gungade fram och tillbaka i jämn takt med hans rosslande andning och spasmodiska rörelser. Han och hans förgrund tycktes en gång ha klistras samman med en ganska obestämd livshistoria, som vacklade mellan om det skulleföreträdas av text eller bilder, eftersom figuren inte kunde hålla emot livets makter eller bestämma sig för vilket. Han lät andras text falla in i honom i talet och försökte dirigera historien så gott det gick och efter eget fritt gehör, som om han väntade på att rätt stämmor skulle bejaka honom.Men de gav honom ett synnerligen kyligt och misstroget bemötande. Deras tryck medförde emellertid, att han utan vidare flydde rakt in i sin värld och lät hans gestaltning rusa rakt igenom tomma korridorer.

Han stannade emellertid upp, som om han kände efter. Om han fortsatte på detta berättarspår, skulle det förr eller senare allt falla på mottagarnas likgiltiga bemötande. Men så med ens lyfte frånlöpet och han hörde sin egen röst kommenteras av andra lite mer välvilligare, medan han själv såg sig själv vandra rakt in i det sovrum, där han själv föreställde sig att verkligheten en gång satt honom helt frånskild alla andra.

– Det här kan bli nåt för en gång skull, sa bodbiträdet. Hans presentation skulle ju inte ha kommit in på mottagarens område och så gäller det att han kan hålla intresset vid liv i fortsättningen också.

– Men det fixar ju din kamera.

– Visst. Den har ju alltid idkat välgörenhet.

Mannen kände dammet i det avstämda ljuset röra sig inte sirligt som det brukade utan snarare som en flock yra höns över de bepansrade rutorna. Han betraktade dock gillande det hål han lyckats spränga, när väl visslarnas text hade fångat upp honom. De var olycksbröder som han själv i förskingringen. Men de strävade mot stjärnorna och när deras text verkade i honom förstod han inte längre, att han skulle ha några bekymmer alls.

Bodbiträdet var mycket nöjd med sig själv. Det var länge sedan han hade fått en figur att fungera så väl inför den digitalt uppstyrda kameran. Men nu började figuren arbeta efter eget gehör och biträdet upptäckte till sin förtvivlan att han inte längre kunde styra upp honom. Berättelsen levde från och med nu sitt eget liv.