Noveller

Månadens prosatext: I tangentens riktning

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 31 januari 2007 12:00

Skriven av Ulf Andersson

Träffar: 7167

I tangentens riktning

Illustration: Inka Östmark

En grå och kulen septemberdag för många år sedan, hade Nisse Lundin flyttat in i ett stillsamt bostadsområde i den lilla staden. I den anspråkslösa tegelbyggnaden fanns fyra lägenheter. Förutom Nisse själv bodde där hyresvärden, dennes hustru, en advokat och en ung kvinna.

Nisse hade alltid varit musikalisk. Detta faktum satte tydliga spår i hans lägenhet, där ett gammalt och väl använt piano var den mest framträdande möbeln i vardagsrummet. Pianot hade dock inte använts sedan han flyttat in, eftersom han ofta tog med sig arbete hem från den revisionsbyrå där han numera avancerat till delägare.
 
En kväll, då Nisse konstaterat att radioprogrammen var försumbara, kastade han en blick på pianot. Det började klia i fingrarna. Sagt och gjort; han satte sig vid pianot och letade fram noterna till ”Sweet Georgia Brown”. Han hade knappt hunnit avverka denna, då det ringde på dörren. Nisse öppnade och fann att det var advokaten som stod utanför dörren.
 
– God kväll, herr Berg! Vad förskaffar mig den äran?

– Jag skulle föreslå att herr Lundin tar det lite lugnare med pianot! Vem tror ni egentligen att ni är? Errol Garner? Jag försöker koncentrera mig på ett komplicerat rättsfall, vilket är tämligen svårt att göra när ”Sweet Georgia Brown” ekar genom hela byggnaden. Var snäll och respektera mitt behov av lugn och ro och fäll ner locket på pianot. God afton, herr Lundin!
 
Advokaten gick och Nisse stängde dörren. Han dröjde sig kvar i hallen ett slag och hörde hur dörren till advokatens lägenhet stängdes. Nisse kände sig en aning illa berörd över den uppläxning han just blivit föremål för.
 
– Det kanske går lättare för herr Berg att koncentrera sig om jag spelar ett något lugnare stycke! tänkte Nisse högt för sig själv och satte igång med ”Stormy Weather”. Mitt i refrängen ringde det åter på dörren. Nisse öppnade.

– Jag uttryckte mig tydligen inte tillräckligt klart, Lundin! Jag kommer omedelbart att vidta åtgärder om ni fortsätter! Detta var sista varningen! God kväll!
 
Nisse började nu bli på dåligt humör och hade just tänkt dra igång ”Ödessymfonin”, men han hejdade sig. Det började bli sent och han hade en ansträngande arbetsdag att se fram emot.
 
Han hade just gått till sängs, då en kraftfull version av Earl Bostics ”Flamingo” började eka genom huset.

– Vem i hela fridens namn är det som spelar saxofon? sade Nisse och steg upp. Han tog på sig morgonrocken och öppnade dörren. Ljudet kom från advokatens lägenhet. Ytterligare en dörr öppnades, fast nu på våningen under. Det var fröken Kvist, som funderade vad som stod på. Hon gick upp till Nisse och de stängde dörren.

– Vad är det egentligen frågan om, herr Lundin? Varför gör herr Berg på detta viset?

– Jag har faktiskt ingen aning, fröken Kvist!

– Ni behöver inte vara så formell, herr Lundin! Säg Vivan istället.

– Visst, Vivan, om du säger Nisse!
 
Vivan började småskratta och Nisse var inte sen att följa efter. Han tog fram två glas och öppnade en vinflaska. När de druckit ur, gick Nisse fram till pianot.

– Nu ska herr Berg få smaka på sin egen medicin! sade han triumferande och drog igång med ”Five minutes more”. Han började sjunga högt och ljudligt och Vivan stämde in i sången.
 
Plötsligt ringde dörrklockan. Nisse öppnade och fann till sin förvåning advokat Berg, hyresvärden Bergqvist med fru samt två uniformerade konstaplar.

– Det var han som började! skrek Berg och pekade på Nisse, som blev röd i ansiktet som en fullmogen tomat. Poliskonstaplarna klev in i lägenheten, medan Nisse lyckades lugna ner advokaten en aning.

– Är det ni som spelar piano?

Nisse vände sig om. Det var en av konstaplarna som började fingra på pianot.

– Ja, svarade han, jag spelade i en swingkvartett under studietiden i Lund.

Poliskonstapeln började spela ”Misty”. Berg tystnade, satte sin saxofon till munnen och följde efter. Hyresvärden gick ut och kom några minuter senare tillbaka med en kontrabas. Den andre polismannen gav Vivan en förundrad blick och skulle just till att säga något, när Nisse avbröt honom.

– Spelar ni något instrument, herr…?

– Ek, Bo Ek. Ja, jag spelade trummor en gång i min gröna ungdom. Man var förstås inte någon Gene Krupa, men takten kunde jag nog hålla.

– Jag har mina gamla trummor här i klädkammaren. Varför inte se efter om konsten finns kvar?

Ek öppnade garderoben och lyfte med Nisses hjälp fram trummorna och skruvade ihop dem. Kort därefter spelade man för fullt, trots att klockan nu hade passerat midnatt. Hyresvärdens fru bredde smörgåsar i Nisses lilla kök, medan de andra sjöng och spelade gamla evergreens.
 
Men även en magisk natt som denna måste ha sitt slut. Strax efter två gick man hem till sina respektive lägenheter. Radiobilen rullade iväg och Nisse gick till sängs.
 
Följande dag gick han till arbetet som vanligt, men han kunde inte sluta tänka på Vivan och nattens upplevelser. Nisse, som var en beslutsam person, beslöt att göra något åt saken. Efter någon månad kunde man läsa följande annons i den lokala tidningen:
 
STADSHOTELLET IKVÄLL KL. 20.30:

Nisse Lundins svänggäng:
 

Nisse Lundin: piano

Vivan Lundin: sång

Arne Bergqvist: kontrabas

Seved Berg: saxofon

Bo Ek: trummor

Karl Kornett: trumpet
 
Nisse och Vivan var överens om vilken riktning som gällde. Fast ansvaret för Mendelssohns bröllopsmarsch överlät de till församlingens kantor.

Utsedd till Månadens prosatext januari 2007. Motivering: ”Klassisk välskriven prosa.”