Noveller

Månadens prosatext: Förlorad

Liselotte Tano

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 01 februari 2012 12:00

Skriven av Liselotte Tano

Träffar: 1038

I ett spontant skratt vänder jag ansiktet framåt. Där möter jag en blick som jag för alltid kommer att äga. Utan förvarning förändras mitt liv. Inget fyrverkeri och ingen jordbävning krävs. En enkel blick är tillräckligt kraftfull för att slå omkull min stadiga verklighet. Så enkelt, så elegant denna blick har fångat upp mig i ett danssteg, utan avsikt att släppa taget. I denna stund förlorar jag kontrollen över mitt liv. Genom att vända ansiktet åt just det hållet, vid precis det ögonblicket, lämnar jag över både spak och pedaler till en främmande person. Jag ger honom total makt över hastighet och riktning. Och inte är han artig nog att låta mig spänna säkerhetsbältet innan färden påbörjas. Vid närmare eftertanke gör det ingen skillnad; fästet är alltjämt trasigt. Tillsammans beger vi oss ut på en resa i blindo, kisande med ögonen för att se genom en smutsig ruta i dålig sikt. Med en grundlös självsäkerhet för han oss framåt och jag sitter snällt bredvid. Han äger min vilja nu.

Den där blicken, när han ser rakt in i mina ögon. Så djupt inom mig den borrar sig, det är första gången min botten nås. Blicken rubbar mina basfunktioner och jag tvingas hålla andan. Endast en sak är jag kapabel till i denna stund; att stirra. Inte ett ord yttras när detta ömsesidiga stirrande intar scen. På något vis har våra händer hittat varandra och de greppas i ett hårt tag. Hans stora, starka hand håller om min lilla, smala. Jag återgår till det stadiet då jag var en flicka. Jag vill lämna kvar min hand i denna stora. Hans grepp skänker tröst åt min hand, skänker den en barndom.

Mitt väsen är svältfött på trygghet, att det gör ont att möta den. Så jag har längtat, så högt min kropp och själ skrikit efter denna trygghet. Med gemensam styrka har vi väsnats för att bli hörd, för att bli inlindad, ombäddad, omhändertagen. Nu har tryggheten lyssnat och hittat hit, den slår sina starka armar om mig och erbjuder skydd. Jag kan inte hantera det. Jag tvingas hålla munnen öppen för att få luft och mina andetag genererar darrningar genom kroppen. Tårar föds. Aldrig hade jag trott att trygghet är så glödande het att den bränns. Den löder mig fast.