Kortprosa

Månadens prosatext: Förhandenvarat

Lennart Andersson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 01 november 2011 12:30

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 507

Jag vet vad som kommer, när jag väl lagt huvudet mot kudden. Varje natt blir det landskaps- och skaffningsmöja i mina ögons pulserande hus. Man möts av en allbekant färdväg mellan dröm och vaka mitt på förnatten i en snöhöljd park med oskottade gångar eller på våren i gyttjeblandad förna. Det gråvita avbalanserande töcknet är en mer än villig värd att uppsluka både mig och pappa, då man hastigt skall famla nollpunkt på sin begreppsuppfattning och låta ens fantasi bära världen på sina skuggor, innan skapandet bär av. Min inre befolkning kan ses som ljudande munart, som får en ny upphöjdhet likt en vilsen själ som byter färdriktning från ett främlingskap till ett annat under strandvaskarnas ödsliga rop, som formar ett varde, så allt annat plötsligt mister sin betydelse.

Min nödtorft tycks alltid vara förknippad med att en jättelik gångbro ruvar över en skenbart evigt svartfärgad kanal. Det är också kutym att pimpelfiskare satt sig på sina ränslar på den smala sandbarriären nedanför bron vid strömfårans lopp.

Allt detta är förstås föga lämpliga sysselsättningar för en blivande mentalsjuksköterska, men då jag väl sluntit med i utvecklingen tycks jag sakna dem så mycket att jag är hjälplöst utlämnad till dem.

Far ansåg sig själv alltid befinna sig på resa genom livet krampaktigt beväpnad med sina konstverk såväl språkliga som måleriska som skydd mot den utanförliggande tillvaron. Det gällde bara att han hade sinnesstyrka nog att svekfullt överge verken, när alla andra för länge sedan ansett dem färdiga.