Noveller

Månadens prosatext: För sent

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 09 juli 2007 11:00

Skriven av Katrina Mann

Träffar: 2090

Månadens prosatext: För sent

– Ja, må hon leva. Ja, må hon leva. Ja, må hon leva uti hundrade år…

Personalen på Solhemmet sjunger högt och falskt för Margareta på hennes 60-årsdag. Margareta drar ljudligt in luft i lungorna, böjer ner huvudet, formar läpparna och blåser ut de tre ljusen i mitten av tårtan. Den är dekorerad med jungfrubröst runt kanten, Margaretas favoritgodis som hon alltid har i en skål på byrån och bjuder generöst av när någon ur personalen tittar till henne. Margareta skär en bit av tårtan och lägger på ett fat. Tårtbiten välter genast.

– Jaha, det blir inget bröllop i år heller. Jag får nog fortsätta som singel.

Margareta ler lite snett. Hon har inte riktigt ordning på anletsdragen efter stroken. Personalen tar sig tid att sitta och fika en stund. Det pratas och skämtas. Ibland blir Margareta lite frånvarande, blicken förlorar sig i fjärran.
 
– Det är verkligen sorgligt att Margareta aldrig får besök, inte ens på 60-årsdagen.

Fia plockar av bordet med ryckiga rörelser. Tårtresterna bärs ut i det gemensamma köket och bordet torkas av. Margareta har gått in till sig för att vila, trött efter prat och skratt.

– Men hon kanske inte har nån anhörig eller vän kvar i livet. Vi har ju fler patienter som aldrig får besök, Oskar och Stickan har suttit ensamma i många år.

– Men Margareta har faktiskt en dotter som aldrig hör av sig. Det känns så hemskt att hon kan behandla sin mamma så illa.

– Hur vet du att hon har en dotter, har hon sagt det?

– Jag har läst det i hennes journal. En dotter som heter Agneta står som närmaste anhörig. Hon bor i Örebro, så det är ju inte ens långt att åka.

– Ja, man ska väl inte döma. Du vet ju inte hur dom har haft det, eller hur?
 
I Örebro går Agneta och pysslar i villan. Hon har en liten irriterande klump i magen. Mamma fyller 60 år idag.

– Det känns så hemskt att vi inte har pratat med varann på flera månader, men jag vet inte om jag klarar av att ringa till henne.

– Du kan väl skicka bud med blommor eller ett grattiskort.

Kalle sneglar på Agneta, han förstår hennes vånda. Kalle har själv fått sig en del elaka slängar av svärmor och tycker det är skönt att slippa hennes vassa tunga. Han går upp för den vackert svängda trappan till Elins sovrum och knackar på dörren.

– Ja, hörs det sömnigt där inifrån.

Kalle öppnar dörren och går in i det mörka sovrummet. Han sätter sig på sängkanten och stryker ömt över Elins kind. Hon ler stort mot honom, gnuggar sömnen ur ögonen och sätter sig upp.

– God morgon pappa. Har jag sovit länge?

– Ganska länge, men det är okey. Jag förstår att du är trött efter gårdagen, jag är så stolt över dig.

– Det var så roligt. Tänk att jag ska komma i tidningen. Visst är det spännande.

– Du sjöng så att alla grät, inget öga var torrt. Det var en fantastisk konsert.

– Konstigt att människor tycker om att gråta, men det är härligt att sjunga!

– Hela galan var fantastisk. Jag är glad att det var så mycket publik, och jag tror nog att många inser att alla människor har ett värde.
 
Agneta växte upp med en krävande mamma och frånvarande pappa. Margareta blev ensam med sin dotter ganska tidigt. Agnetas pappa träffade en yngre kvinna, en som dyrkade honom och skrattade åt allt han sa. Agnetas pappa hade inte visat sig särskilt ofta under hennes uppväxt, det var hon och mamma mot resten av världen. Agneta gick ut skolan med skrala betyg och började jobba i kassan på Konsum. Margareta var mycket besviken.

– Du har ju alla möjligheter att bli något, varför kämpar du inte! Det är skillnad för mig, jag som blev med barn alldeles för tidigt. Jag har slitit och slavat för att ge dig ett gott liv, kan du inte ge mig något tillbaka! Är det för mycket begärt? Din värdelösa pappa har jag ju aldrig haft någon glädje av.

– Men jag vill inte plugga. Skolan är skittråkig, jag står inte ut. Jag har inget läshuvud, orkar inte och kan inte. Sluta tjata! Var glad att jag klarar mig i stället. Jag har ju faktiskt ett jobb och nästa vecka flyttar jag till egen lägenhet.

– Ska jag sitta här ensam nu resten av livet, efter allt jag offrat för dig?

– Jag kan inte hjälpa att du offrat dig. Jag vill leva på mitt sätt och jag vill inte plugga. Kan du fatta det!
 
Agneta började på Konsum och blev snabbt omtyckt för sin hjälpsamhet och sitt glada humör. Det dröjde inte länge innan hon fick lära sig kassan. Kunderna uppskattade hennes serviceanda och lättsamhet. Hon fick dagens ros i tidningen vid ett par tillfällen. Chefen skickade henne på interna kurser och hon fick ett allt större ansvar. Efter några år blev hon erbjuden en tjänst som inköpsansvarig för smink och underkläder i en större butik i Örebro, ett par mil från hemorten. Hon accepterade med glädje. Vid 23 års ålder träffade hon Kalle på en personalfest. Kalle jobbade i lagret som truckförare. Han var 24 år, lång och smal. Han hade ett lite vekt ansikte, varma leende ögon och en mjukhet i sitt sätt som tilltalade Agneta mycket. Hon kände sig trygg tillsammans med Kalle.
 
– Vad ska du med en obildad truckförare till, snäste Margareta efter att ha presenterats för en blyg, tafatt Kalle som knappt sagt ett ord vid middagen och lyckats välta ut glaset med cider över Margaretas bästa linneduk.