Noveller

Månadens prosatext: Flytten

hanna fredriksdotter

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 03 mars 2008 10:40

Skriven av hanna fredriksdotter

Träffar: 1665

Månadens prosatext: Flytten      

Illustration: Inka Östmark

Vera lyfter upp Nelson och håller honom mot axeln. Hon smeker med handen över hans guldbruna päls, från huvudet till svanstippen. Nelson gnisslar till med kindtänderna. Den ljusrosa nosen vippar i takt med hans snabba hjärtslag. Men han andas lugnt med halvslutna ögon, så som han brukar göra precis innan han somnar.

"Är du klar snart?" ropar pappa från hallen. "Helena sitter i bilen och väntar."

Vera borrar in näsan i Nelsons nackhår. Helena kan gärna sitta i sin gamla bil ett tag till. Hon säger att hon är allergisk mot pälsdjur. Jo pyttsan! Vem som helst kan väl fatta att hon helt enkelt inte vill ha in ett husdjur i huset som hon och pappa har köpt. Nelson får inte följa med, trots att huset är större än lägenheten och trots att det har en trädgård där Nelson kunde ha en hage. Helena skulle ändå störa sig på kaninhår och annat som hon tycker skräpar ner, både inomhus och utomhus.

Pappa är också dum. Han bara håller med Helena. Fastän det var han som köpte Nelson för snart två år sedan när han och mamma flyttade ifrån varandra. Då gillade han Nelson lika mycket som Vera gör. Satt och klappade och gosade med honom om kvällarna. Men nu gillar han bara Helena verkar det som. I alla fall låter han Helena bestämma hur det ska se ut i huset. Hon vill ändra på allting, ha nya tapeter, måla om i köket och sätta in nytt kakel i badrummet. Fast när Helena har bestämt klart är det pappa som får tapetsera och måla och pussla med kakelplattor. Egentligen borde Helena göra alltihop när det är hon som bestämmer.

En mer petnoga människa än Helena får man leta efter. Hon blev nästan hysterisk första gången Vera hälsade på hemma hos henne. Bara för att Vera råkade spilla sås och lingondricka på linneduken. Men när pappa försökte torka bort det med servetten, började Helena bara skratta och sa "Det gör ingenting, absolut ingenting!" Efter middagen stod hon ändå hur länge som helst i köket och blötte upp fläckarna i diskhon.

"Vera?" Pappas röst ekar mot de kala väggarna.

"Jag kommer", svarar Vera och lirkar in Nelson i reseburen.

"Hur är det med dig?" Pappa klappar henne på kinden. Hon vänder sig bort.

"Det vet du."

Pappa suckar.

"Jag vet att du inte vill flytta. Och jag vet att du vill behålla Nelson. Men du kommer snart att vänja dig vid att bo i huset. Bara vi kommer i ordning. Om en vecka går flyttlasset, sen kan vi äntligen börja packa upp alla våra saker igen."

Pappa stryker undan Veras lugg ur pannan. Lindar en slinga av hennes hår runt sitt pekfinger. Låter sedan håret falla tillbaka på hennes axel.

"Det kommer bli bra, Vera! Du vet att Helenas vänner är snälla, de kommer ta jättebra hand om Nelson. Förresten bor de bara ett par kvarter ifrån vårt hus. "

Han klappar henne på kinden igen och fortsätter:

"Och tänk så nära du får till skolan! Nästan alla dina klasskompisar får längre skolväg när de börjar fyran, men det slipper du."

Fast det blir längre till Nelson, tänker Vera.

Pappa bär kaninburen nerför trapporna, men lämnar tillbaka den till Vera när han ska öppna porten. Just som de kliver ut på trottoaren framför huset hörs ett ljudligt trumpetsolo från Helenas bil, följt av en massa fiolgnissel. Helena har vevat ner rutan och radion är som vanligt påslagen. P2 på högsta volym. Vera sätter sig i baksätet med buren i knäet.

"Kaniner tycker inte om höga ljud!"

Helena trummar med fingrarna mot ratten i takt med musiken.