Kortprosa

Månadens prosatext: En löptur i gryningen

Anna Peters

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 02 maj 2011 10:00

Skriven av Anna Peters

Träffar: 351

När Sara låter benen och tankarna löpa är hon oövervinnerlig. Med rak rygg och huvudet högt kan hon springa hur långt som helst. Farten bär henne framåt likt en kraftig våg som forsar genom kroppen. All smärta är som bortblåst, då är hon snabbast i världen.

Det är så målbilden ser ut i alla fall. Det där utopiska drömscenariot hon ska fokusera på när hon svettas och flämtar sig framåt längs allén bort mot parken. Målbilden som ska bära henne en mil på en tid under 45 minuter igen. Som på den gamla goda tiden, eller något som påminner om den i alla fall.

Hon är ur form, men det är ett par månader kvar till Tjejmilen, loppet där det ska ske, och hon har kommit igen förut. Innan barnen visserligen, men det ska inte vara några problem. Hon är ju fortfarande samma Sara. Med sitt nya träningsprogram har hon lyckats få in fyra pass i veckan, två morgnar innan Magnus åker till jobbet och två kvällar efter att Elsa och Oskar har somnat. Att vara mammaledig är mycket riktigt en heltidssyssla.

Två veckor in på träningsprogrammet känner hon tröttheten i musklerna när hon ger sig av en tidig morgon i gryningen. Trycket i halsen gör det svårt att andas och hon märker hur kroppen sjunker ihop över bröstet. I uppförsbacken på väg in i parken har hon problem med att lyfta knäna ordentligt. Framstegen går inte så fort som hon skulle vilja och hon har svårt att se målbilden framför sig. På bänken under den stora eken sitter den där gamla gubben igen. Hon har inte sprungit förbi här en enda gång de senaste veckorna utan att han har suttit där, oavsett tid på dygnet. Han ser så ensam ut, tänker hon och känner samtidigt vänsterfoten vika sig under henne. Hon snubblar till men lyckas hålla sig på benen.

Efter att prövande ha lagt tyngden på foten ett par gånger inser hon att den är stukad. Det går inte att springa mer. Dessutom har skosnöret gått upp så hon linkar de få stegen fram till bänken och sätter sig ner bredvid gubben. Han vänder blicken från horisonten och möter hennes. Hon ger honom en kort nick till hälsning.

– Det där såg otäckt ut, den foten kommer inte duga mycket till på ett tag.