Noveller

Månadens prosatext: Död mans hand

Ulf Andersson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 01 november 2007 09:00

Skriven av Ulf Andersson

Träffar: 4303

Månadens prosatext: Död mans hand

Centralstationens klocka visade fem minuter i sju på kvällen. Den reslige unge mannen lyfte blicken och konstaterade att tåget borde komma vilken minut som helst. Hjärtat slog snabbare än normalt, vilket gjorde honom än mer nervös än han varit då han åkte hemifrån. Plötsligt såg han tåget närma sig plattformen, där han stod och väntade. I en av sittvagnarna gjorde sig en annan man redo att stiga av.

Den unge mannen på plattformen, Newman, kände med handen i ytterrockens högra ficka. Där låg den. Pistolen. Den som skulle sätta punkt för Oldmans liv. Han kände hur allt fler svettdroppar trängde fram i pannan, medan han sökte efter en näsduk att torka av sig med.

Tåget stannade och ett myller av människor bredde ut sig över plattformen. Newman stod länge kvar på samma ställe, tills han plötsligt fick syn på Oldman i folkmassan. Newman tvekade litet, men gick sedan fram och skakade hand.

– Tror du verkligen att du kan knäcka mig den här gången också, gamle skojare? För tionde gången?

– Vi får väl se, broder! Men visst vore det väl synd att bryta en tradition? svarade Oldman, med en ton av överlägsenhet i rösten.

De båda männen hade sedan tio år tillbaka traditionsenligt träffats för att spela kort; på samma plats och vid samma tidpunkt varje år. Varje gång hade Oldman vunnit. Newman hade ända sedan första gången misstänkt att Oldman på något sätt fuskat, men han kunde aldrig bevisa detta. Den här gången hade dock saldot på tålamodskontot till slut hamnat på minus. Han skulle helt enkelt låta sin pistol tala för honom. Aldrig mer skulle han behöva se denne självgode man, med sitt stripiga hår och bullrande, överlägsna skratt.

Männen följdes ut från stationsbyggnaden och så småningom satt de tillsammans i Newmans lilla folkvagn, på väg mot den ensligt belägna timmerstuga de för ändamålet hyrt varje år. Trafiken hade vid det här laget glesnat betydligt och det hade börjat skymma. Newman svettades, trots att det inte var särskilt varmt i bilen. Oldman upptäckte detta och övertalade honom att stanna bilen, så han kunde hjälpa honom av med ytterrocken. Oldman gick ut och lade rocken i bagageutrymmet, varefter färden fortsatte.

Efter någon halvtimmes körning var de framme vid den timrade stugan. Oldman blandade två groggar och kort därefter började man spela. Efter en något trevande inledning, började Newman snart få övertaget. Allting gick plötsligt hans väg och han kunde inte undgå att känna en påtaglig förvåning. Han avbröts dock i sina funderingar av att Oldman plötsligt reste sig upp från bordet.

– Vad sägs om att fräscha upp drinkarna, broder? Man blir törstig av att spela! En till gin och tonic?

– Javisst, det blir bra! svarade Newman en aning frånvarande.

Oldman gick in i det lilla köket och blandade två groggar, medan Newman förbryllades över hur lyckan log mot honom. Det märkligaste av allt var nog att Oldman blev på allt bättre humör ju längre kvällen led, trots sitt uppenbara underläge.

– Varsågod, broder! Gin och tonic till dig och en martini med två oliver till mig.

Ytterligare en timme gick och Newmans oväntade övertag fortsatte. Tankarna virvlade omkring som torra höstlöv inuti hans hjärna. Frågorna hopade sig och han visste inte riktigt hur han skulle finna svaren. Skulle han gå vidare med sin lika enkla som brutala plan? Han hade förvisso redan sagt A, men skulle han verkligen kunna förmå sig själv att säga B? Varför verkade Oldman så nöjd, trots att han bevisligen inte lyckats med någonting annat under kvällen än att blanda drinkar?

Newman började ana en hel ugglefamilj i den berömda mossen, men till slut reste han sig hastigt och beslutsamt från stolen.

– Jag måste kila runt hörnet! Drinkarna börjar göra sig påminda!

Newman gick ut i hallen. Han öppnade och stängde toalettdörren ljudligt, utan att gå in, och dröjde sig kvar några sekunder utanför. På kattfötter smög han sedan de fåtal stegen bort till tamburmajoren. Han stoppade försiktigt ner handen i fickan på sin ytterrock och blev plötsligt alldeles kall.

– Letar du efter den här?

Newman vände sig hastigt om, samtidigt som en kraftig smäll ekade genom stugan. Oldman tog sin hatt och rock, tittade på klockan och konstaterade, att det fortfarande fanns tid att ta sig till stationen och hinna med nattåget hem.

© Ulf Andersson

Illustration: Inka Östmark 

”Död mans hand” är utsedd till Månadens prosatext november 2007