Kortprosa
Lyssnar du när änglarna talar?
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad onsdag, 19 januari 2011 08:00
- Skriven av Yvonne Kristensson
- Träffar: 496
När ett litet barn föds, så föds inte bara en liten ny människa utan också kärlek, förhoppningar, drömmar och längtan. Man blir förälder, kanske för första gången, och får ett ansvar för en annan människas liv. Man ska avgöra vad som är rätt och fel för denna lilla människa. Och man ska tänka efter före så att man kan förebygga skador och negativa händelser. Som förälder ska man försöka att bygga upp den bästa av världar för sitt lilla barn och skapa de allra bästa förutsättningarna inför framtiden.
Det föds många barn i världen och även i Sverige som är oönskade, som ingen vill ha eller bryr sig om. Det föds barn som kommer att möta en framtid full av hot, slag och våld. Ingen kommer att krama dem och fråga hur de mår. Ingen kommer att försvara dem och ge dem en trygg uppväxt. Det kommer inte att stå saft och nybakta bullar på bordet när de kommer hem efter skolan. Men de föräldrarna som avlar barn i kärlek med ett gott syfte och en önskan om att ge sitt barn allt det där som alla barn har rättighet att få, varför kan inte de få behålla sitt barn?
Jag återupplevde känslorna efter förlusten av mina egna barn när en ung tjej, som jag gått min utbildning ihop med, innan jul helt oväntat miste sin lilla flicka som bara var två månader gammal. Visserligen har jag nu erfarenhetens glasögon på min näsa och kan se det hela med ett annat perspektiv. Men ändå ekade ett stort VARFÖR inne i mitt huvud och blodet stelnade lite i mina ådror. Varför ska människor behöva gå igenom en sådan förlust? Vad är meningen med det?
Jag känner så skrämmande väl igen alla de upplevelser och tankar hon beskriver. Hur känslorna åker upp och ner och hur hon gång på gång slängs mellan hopp och förtvivlan. Känslan av att hela tiden leva i sin egen bubbla och undra om det är man själv som är galen eller alla andra som inte förstår någonting. Och mitt i allt detta hemska finns fortfarande barnet eller rättare sagt den blivande lilla ängeln. För så länge inte begravningen har varit så svävar änglabarnet löst mellan två världar och vet inte var det hör hemma. Himlen ropar och kallar, men föräldrarnas förtvivlan och tårar och oförmåga att släppa taget håller kvar den lilla som inte kan ge sig iväg.
Och i de stackars föräldrarnas kropp härskar samvetet som en plågsam och okrönt drottning som i princip driver dem till vansinne. För samvetet säger att du inte ska och inte får släppa ditt lilla barn. Då är hon ju oälskad och oönskad och totalt övergiven. Vilka föräldrar gör så mot sitt barn?! Samvetet hötter också med pekfingret om man försöker att ta sig själv i kragen och komma vidare. Det är meningen att man ska dras ned i träsket och långsamt drunkna i sin egen sorg och förtvivlan, annars är man en dålig människa och förälder.
Räddningen är begravningen. Många människor hyser en stark rädsla och ångest inför en begravning. Och det är väl i högsta grad normalt. Men här bjuds möjligheten att få ta ett värdigt och vackert avsked. Framförallt bjuds möjligheten att stänga dörren. Den dörr som står på glänt där änglabarnet hela tiden springer fram och tillbaka, fullkomligt förvirrad utan att veta var hon hör hemma. Att som förälder, eller anhörig över huvud taget, stänga den dörren är den största och vackraste kärlekshandling man kan göra. Med det säger man verkligen ”Jag älskar dig” och jag stänger dörren för att ge dig lugn och frid i ditt sinne. Att samvetet sedan försöker att slita en i stycken för att man överger och stänger ute sitt barn får man försöka att överleva.
Kommentarer
Annmarie
RSS-flöde för kommentarer på denna post