Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 28 april 2009 07:00

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 1805

Skall jag nu gå in i evigheten med en historia lika oförlöst som då Lourd lämnade den?

Vid kanske ett enda tillfälle i livet råkar det slumpa sig så, att två synnerligen aparta men ändå anmärkningsvärt negativt laddade tankekomplex råkar sammanfalla i ens medvetande och då händer något paradoxalt men samtidigt något fullkomligt underbart. Man får en självömkan som bär. Den ena tråden till denna fantastiska skapelse är ett förebrående brev från en läsare från den yngre generationen, som råkar ha läst en av våra opublicerade essäer om det misslyckade projektet om Lourd – men de går trots allt att få tag på- och ställer en massa provocerande frågor. Den andra tråden behåller jag för mig själv bara därför att den är så speciell att enbart jag kan gå i gång på den.

Ja då man sitter här och tänker på historien om Lourd, är man faktiskt ganska tacksam för hur mycket mänsklig dårskap den innehåller, även om vi bara kom att vara så att säga andligt närvarande i berättelsens händelseförlopp och därmed enbart i rollerna som berättelsens katalysatorer. Historien har däremot nästan allt man kan begära av mänskliga svagheter men är även baserad på fantasy. För att göra översikten komplett innehåller berättelsen som varje god historia intriger, förräderi, svek, som gav upphov till legender om var och en av oss, eftersom vi drogs med i spelet och det låter ju trevligt värre. Det enda de medverkande aldrig kunde ta sig tid att ta reda på var vem Lourd egentligen var. Möjligen var de alltför upptagna av vad han inte kunde ha varit.

Därmed får jag som en extra belöning för min roll i denna melodram befinna mig i ett tillstånd som får mig att se en mörkt blå ellips tona fram på himlen och påminnas om historien då de självuppoffrande människorna räddar månen från åskguden genom att de gömmer den i nattdrottningens mörkblåa klänning och sänder ut den just i rätt ögonblick, så att den kan återta sin gamla position ut i rymden.

Jag behöver egentligen knappast redogöra för hur tillintetgjorda vi blev när en blänkare om våra försök att ge Lourd en språkdräkt och dramatikalisk iscensättning kom att publiceras i denna tidning till och med under en av de pseudonymer som rätteligen borde tillkomma mig. Då det gäller en kritisk granskning vet man inte var man skulle börja med en pastischartikel som är under all kritik men jag antar att jag måste försöka. Först och främst gäller det vårt uttrycksfulla språk, som jag absolut inte kan tillerkänna mig att ha utvecklat utan snarare tillkommer mina medarbetare och detta språk har enbart bevarats i några bisarra drag i denna artikel…

Någon förtjänst tillkommer dock insändaren. Ytligt sett hade väl vederbörande åtminstone försökt att tränga ned i den värld, där språk och form föds genom läsefrukter, olika rollspel, formexperiment och samarbeten över alla gränser vid utformningen av skilda versioner av samma text eller med andra ord vår vardagsmiljö, där våra arbetsmetoder på något vis kunde ha blottlagts på ett passande sätt. Men trots att det hade skrivits åtskilligt därom, framträder insändarens närmast hissnande ignorans, även när det gäller något så enkelt som dialogformen. Det är närmast obegripligt att inte tidningarna genomskådade detta på ett tidigt stadium, att ingen av oss kunde ha skrivit denna mediokra melodram. Det enda man kan påstå troligen kunde ha varit sant var slutklämmen: Vad blir det av en sådan individ egentligen? Men för dem som av någon anledning inte läst denna blänkare låter vi honom eller henne själv berätta…

När livet hade farit tillräckligt illa vid en finns det platser, dit varken tiden eller världen aldrig tycks komma. Ett stämmokök ser kanske inte ut så särskilt mycket ut för världen utifrån snarare som ett utav dessa sedvanliga pörten, som är en del av verkligheten på dessa platser, men här vill jag påstå erbjuds möjligheter, som aldrig inte funnits alla tillförne någon annan stans. Sedan å andra sidan är det värt att nämna att verkligheten ter sig på ett annat sätt när man väl kommer dit. Man brukar säga att stämmokök inte är ett ställe man besöker utan man är väl medveten om att man blir inviterad dit beroende på ens medvetande. I annat fall upplever man enbart tomma rum. Således är endast en utvald grupp med ett visst seende egentligen välkomna. Vaktposterna, som bildar en mur runt omgivningen ger oss föreskrifter via tankeöverföring hur vi skall komma in i de rum, som egentligen enbart är möblerade med människor av vårt eget slag och deras outsinliga möda att försöka skapa något nytt. Resten av omgivningen består av flytande kristaller av ett sådant slag, att de kan producera både bilder och ljud samt en uppkoppling, där tydligen de bästa av lektörer och lektriser är beredda att hjälpa en vidare. Plötsligen befinner man sig där som om denna konstlade verklighet växt upp ur jorden.

Alltnog då jag vistats där ungefär några dagar såg jag ett färdkort vid passage nummer 17 av inkomna historier, som retade min nyfikenhet, ty legitimationskortet var kort och kärnfullt. Där stod Lourd, fyrvaktaren.

Och en natt vaknade jag av att Vidkun en av mina stämmokamrater började ropa i raseri och förtvivlan. Det var sannerligen inget ovanligt beteende hos honom, särskilt då han tydligen plötsligt ställdes inför något han uppfattade som omöjligt och eftersom det alltid är lyhört i stämmoköket beroende på att akustiken var en del av ett oundgängligt möblemang vid högläsningar, kunde jag inte undgå att höra:

– Vem kan skildra en naturkraft inifrån, en som går rakt in i människors liv och skonar ingen…

På samma gång svarade motparten på ett sätt, som satte fart på alla mina hormoner samtidigt. Dessutom växlade den mellan ett manligt och kvinnligt tonfall oavbrutet.

– Jag trodde att stämmoköket Rosenkrantzen satte sin ära i att tillhandahålla gestaltare av yppersta klass, som bara ger berättelser en jättelik verklighet att spegla samtiden i, sade tydligen det, som var på väg att bli Lourd men som nu tog sig roll som fyrvaktaren. Nu lät han emellertid som en förförisk kvinna, medan Vidkun fick genomslag som en insiktsfull men plågad lärare.

– Vänta. så skall jag låta chefen från utvecklingsbanken ge dig en ny arbetsmiljö för ditt skript Då suckade historien inom fyrvaktaren djupt besviket och på den underström, som den skapade, visade den, att den aldrig kunde upphöra att fascinera, om man väl konfronterades med den öga mot öga.

– Det spelar ingen roll vem min gestaltare blir, sade Lourd och växlade röst till en manlig motsvarighet kanske för att få absolut auktoritet. Ingen av dessa oändligt många mellanhavanden har lyckats ge mig någon, som har tillnärmelsevis den förmåga att återge mig som jag vill bli skildrad.