Kortprosa

Loppet

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 09 mars 2007 09:00

Skriven av Jarl Jönsson

Träffar: 8049

 

Loppet

 

Vi gör som vi brukar idag den första söndagen i mars, hustrun och jag, vi tittar på vasaloppsstarten. Varje år, samma spektakulära skådespel och kan man tänka sig att femtontusen individer kan ha samma mål, märkligt. Kommer alla i mål så blir den gemensamma sträckan ungefär etthundratrettiofemtusen mil, styvt trettio varv runt ekvatorn.

 

Vi gör som vi brukar idag den första söndagen i mars, hustrun och jag, vi tittar på vasaloppsstarten. Varje år, samma spektakulära skådespel och kan man tänka sig att femtontusen individer kan ha samma mål, märkligt. Kommer alla i mål så blir den gemensamma sträckan ungefär etthundratrettiofemtusen mil, styvt trettio varv runt ekvatorn.

Man kan då ställa sig frågan: Är detta ett kvalificerat vansinne? Skulle man möjligen kunna använda denna oerhörda insats, som styvt trettio varv runt jordklotet är, till något bättre? Eller är det bara att låta dessa femtontusen hjältar sola sig i glansen och låta dem räkna sig till dem som gjorde det.

Nåja, det torde väl vara omöjligt att samla så många till ett ideellt, nyttigt arbete; men varför inte leka med tanken. Hur många skolhus skulle det kunna bli i behövande delar av Afrika och hur mycket skulle det kunna bli av annat som också behövs.

För ganska många år sedan, närmare bestämt i slutet av sextiotalet hade mitt skidåkareintresse sin höjdpunkt. Vi bodde då i Ljungsbro, strax utanför Linköping. Så snart jag hade en stund över och om det var skidföre förstås spände jag på mig laggen och åkte en runda. Tekniken var inte så lysande då min uppväxt i Malmö inte gav så många åkmöjligheter i barndomen. Det kvittade om jag hasade kring, behagligt avslappnad eller om jag tog i det värsta som jag kunde så tog det femtiofem minuter att åka en mil och konditionen räckte mer än väl till fyra mil. Mitt stora mål var att åka Vasaloppet. En noga upplagd tre års plan skulle resultera i att milen skulle gå på fyrtiofem minuter och distansen nio mil inte skulle vålla några problem.

Mina förberedelser gick så bra att jag redan efter andra året var färdig att lämna in min anmälan till skidklubben. Men då började jag tänka efter och sa högt och tydligt till mig själv ”men vad i hela fridens namn är det du håller på med, vad ska du egentligen bevisa”.

Jag rev sönder min anmälan och fortsatte att åka i ett behagligt tempo och njöt av tillvaron i skogen.

Fotnot: Det är fritt fram att nagelfara texten och på så sätt hjälpa mig att få fason på texten.