Noveller

Ann-Sofie Lövqvist

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 12 april 2010 09:00

Skriven av Ann-Sofie Lövqvist

Träffar: 688

Long time, no see

I sina mardrömmar mötte Jocke Gunnar Hedberg, och Gunnar tittade anklagande på honom med sina gulfläckiga ögon, antingen genom en matt hinna av halvmedvetenhet eller med karakteristisk ironisk skärpa. Jocke kunde inte säga vad som var värst, men drömmarna drev honom upp ur sängen, i hopp om att bilderna skulle blekna. Munnen var ofta fylld av en torr beska. Han gick förbi badrummet, ut i det spegellösa köket, för att skölja bort den med ett glas vatten.

När han hört att Gunnar flyttat från stan hade han känt lättnad, men rädslan för ett möte försvann inte helt. Han kände sig nu otrygg även på andra orter, för då han inte visste vart Gunnar hade tagit vägen innebar det att han kunde stöta på honom var som helst.

Men på en konferens för yrkesmän hade han trott sig vara säker. Det inledande föredraget var sällsynt långtråkigt och för att inte somna ögnade han igenom deltagarlistan. Han kände genast igen namnet på en tidigare kollega, men hann inte läsa länge förrän ett annat namn dök upp: Hedberg, Gunnar.

Det kändes som om spottkörtlarna började arbeta baklänges och sög tillbaka saliven. Tungan kletade vid gommen, tänderna vid kinderna. Handen blev ostadig och pappret i den började fladdra, som om det var drag i lokalen. Det måste röra sig om någon annan. Namnet borde inte vara ovanligt. Han läste det igen och igen. Gunnar Hedberg jobbade tjugo mil från Jockes hemstad, på kommunen. Kunde det verkligen vara han?

Han tittade ut över föreläsningssalen. Ingen av nackarna framför honom såg ut att vara Gunnars. Han vände huvudet och försökte så diskret som möjligt studera deltagarna bakom sig. Då såg han honom. Han satt längst bak, ytterst på vänsterkanten. Det gick inte att ta fel. Förutom att Jocke väl kände igen den långa, smala näsan och de kantiga kindknotorna, tryckte Gunnar tungan mot insidan av kinden, så att han fick en stor, ful bula i ansiktet, precis som han brukade när han koncentrerade sig på något. Det var dessutom likt honom att hitta något av intresse i det andra fann dödligt tråkigt.

Jocke sjönk djupare ner i stolen och höll pappret så nära ansiktet han kunde. När det var dags för kaffepaus dröjde han kvar på sin plats och smög ut efter de andra. Han såg Gunnar i rullstolen borta vid kaffebordet. Trots att Jocke behövde en dos koffein gick han ut, lutade sig mot en pelare vid entrén och drog djupa andetag. Han var tillbaka i salen före alla andra.

Han lyssnade ännu mindre på föredragets andra del. Istället mindes han: En varm dag. Blå himmel, inga moln. Gunnar hade hjälpt honom att lägga om taket på sommarstugan. De hade gått ner till sjön, tagit ett dopp och sedan gått tillbaka. Granskuggorna över stigen hade svalkat ytterligare. Han kom ihåg att de hade skrattat åt något, men inte vad. De hade ätit lunch, men lämnat ölen kvar i kylen till senare. Den hade aldrig blivit drucken.

Trots hettan hade de gått upp på taket igen. Det var ju bra att få jobbet gjort. Ulliga moln hade stigit upp ovanför trädtopparna längs himmelskanten. I ögonvrån hade han sett Gunnar vingla till och förgäves försöka återfå balansen. Istället hade ansträngningarna blivit en kullerbytta han inte fått stopp på. Jocke hade suttit kvar på taket länge efter det att Gunnar försvunnit över kanten och allt blivit tyst. Till slut hade han darrande tagit sig fram till stegen och sett Gunnar ligga på gräsmattan, orörlig. Väl nere hade han böjt sig över honom. Han levde, men det hade funnits något främmande i hans ögon. Panik.

På sjukhuset hade Gunnar legat fångad i en grotesk plastkrage, som höll huvudet stilla. Nacken var bruten. Han hade sett plågad och liten ut, blicken trött och ofokuserad. Ryggmärgen hade skadats, fick Jocke veta, och risken var stor att Gunnar aldrig mer skulle kunna gå. Jocke klarade inte av att besöka honom fler gånger. Bortsett från i drömmarna hade han inte återsett honom förrän idag.

Fast han inte ville, slängde Jocke en blick över axeln, för att se om Gunnar var kvar. Gunnar vred på huvudet och gav honom en kort, igenkännande nick. Jocke vände ansiktet mot föredragshållaren. Han vågade inte titta bakåt igen.

Dagen fortskred. Jocke skymtade Gunnar då och då och drog sig då undan. Fåtöljerna i foajén hade ovanligt rundade, nästan cirkelformade armstöd, som när han hastigt såg dem i ögonvrån utlöste hans flyktreflex. Vid lunchen höll han sig så långt från Gunnar han kunde. Han hade tur och hamnade tillsammans med andra vid gruppdiskussionerna.

Han klarade sig ända till kvällen. Han satt i en soffa med ett glas vin i handen när Gunnar rullade fram till honom.

–Long time, no see.

Mardrömsögonen såg på honom. Fläckarna i iris lyste. Det var den skarpa blicken.

–Jag har förstått att du inte är intresserad av att umgås, sa Gunnar. Men det är ju löjligt att vi är här båda två och inte ens hälsar på varandra.

Jocke stirrade ner i vinet. Det var nu han skulle vakna, men det gjorde han inte. Försiktigt vände han blicken mot Gunnar, inte mot ansiktet, utan mot knäna, och händerna, som vilade på rullstolshjulen. Fingrarna var livlösa, men Jocke noterade att det satt en guldring på vänster ringfinger. Det hade det inte gjort förut.