Dikter

Lögn

Var oro ett segel för min flykt från nuet
eller fjättrad till pärlugglans brutna vinge
väckte ljuset urnatten i mitt inre öga

Ett gravröse av sten och vita lögner
gled oväntat fram genom stängda dörren
mitt i skogsgläntan

Ett hånfullt ord slet sig från hans läppar
jag teg och hon blev sakta blek om kinden

Skotträdda djur var hennes blickar
vandrande mot bländverkens återklangar
har famlat och åter fäste sig hjälplös vid vinglaset
som törstade efter munnens beröring

efter min förseglade mun
efter hennes

 

Kommentarer   

 
#1 Harriet Gullin 2009-04-16 13:12
åhh vad bra, den berörde mig så där krampaktigt så att hela solar plexus rör sig.:-)
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information