Dikter
Lizzies avsked vid havet
- Detaljer
- Kategori: Dikter
- Publicerad torsdag, 08 mars 2007 12:00
- Skriven av Hans-Evert Renérius
- Träffar: 1984
Lizzies avsked vid havet
Ljuset slog in i den vita askan.
Där, vid vågors höstljusa svall
möttes en grå bryggas skurna granit
och stegen från förlorad vän.
Som en vetesky under vattnets yta
sköljdes livet bort.
Som lätt flygande frön
drog minnesvinden över hav och strand.
Jag sökte fäste i jorden, i myllan, vid inre ljus.
Jag tänkte likt friska blad vid sorgens bädd;
en ros flöt in i min famn,
såsom en smärtas slutpunkt vid havets gräns.
Jag tog avsked med saknadens kupade händer,
dess fingrar av vit aska;
lågor, förtorkade, brände sig fast
mot mina inre frusna stenar.
Jag kunde inte följa dig längre.
Inte ens det längsta koppel
kunde hålla mig kvar.
När du rann ut ur mina händer
var leken över sedan länge.
Den varmt, fuktiga nosen, en barnslig önskan.
Värmen från en mjuk tass, en avlägsen tystnad.
Då blev askan ett med havet.
Som vid ett avsked
då ensamheten hålls kvar med tysta ord,
och det inkallande ropet
ligger osynligt kvar på torra läppar.
Hans-Evert Renérius
Fotnot: Vår hund, en softis, dog av en tumör sommaren 2006.
