Livsvillkor

Tisdagskväll och stämningen på ölhaket är stillsam. Vid ett runt bord längst in i lokalen utan insyn från fönster sitter tre män med var sin bägare öl. De sitter ihopkrupna över bordet och bildar med sig själva en mur mot omgivningen. En av männen ser sig om i lokalen och en ensam äldre man som alla kan se lever under eländiga förhållanden hamnar i hans blickfång. Han gör de andra två vid bordet uppmärksamma på mannen och sen gör de gemensam sak av honom. Ett utspel av föraktfulla fnysningar och ruskande huvuden följer vilket får sällskapet att hamna i rätt stämningsläge.

”Att dom kan sitta bland folk så här.”

”Är man i hans sits håller man sig undan.”

”Varför schasar dom inte ut han?”

De tre männen är i samma ålder och bor med sina familjer i radhuslängor. Första tisdagen i varje ny månad träffas de på det här ölhaket.

”Hur kommer du undan med all skit du håller på med, Berra?”

”Inga problem, när det kör ihop sig samlar jag familjen och säger att det är nåt viktigt jag måste berätta. Sen får jag dom att fatta att det är jag som är offret.”

”Och det köper dom?”

”Ja, har det knipit har jag gråtit en skvätt.”

”Vad menar du?”

”Precis vad jag säger, jag tar till lipen inför familjen, kvider fram lite förlåt mellan tårarna och då vinner jag.”

”Jösses, det skulle jag aldrig klara.”

”Inte jag heller, hur fixar du en sån grej?”

”Survival of the fittest.”

”Amen!”

”Det enda jag behöver höra är att jag är förlåten.”

”Det är det enda?”

”Ja. Men det är inte skit jag håller på med, Henke, tack vare mig tar idioterna inte över. Det är nåt du inte fattat.”

”Jag fattar väl att det finns idioter som man måste…”

”Jag ser naturen som den är. Den som är dum får betala priset att bli utnyttjad.”

”Du menar att om man är så jävla dum att man litar på dig får man skylla sig själv?”, säger Figge.”

Alla skrattar.

Textarkiv