Kortprosa
Livstycket
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad torsdag, 27 mars 2008 08:16
- Skriven av Inger IMSE Segerstedt
- Träffar: 1469
Livstycket
Tyst som en mus låg jag i sovalkoven och lyssnade när mor pratade med far. Låg alldeles stilla så inte prasslet från kudden skulle hindra något ord att nå mina öron. Speciellt viktigt var det att det vänstra kunde fånga upp mors ord. Mitt högra öra var det inte så mycket bevänt med. Alltför många öroninflammationer hade satt ner hörselförmågan. Trots att mor satte på mig den gula hemstickade hättan och täckte örat med fetvadd, så gick det hål på trumhinnan. Vätskan rann ut och luktade illa medan jag satt inne och längtade ut. Satt där och såg ut som en hamster-kyckling.
Vänsterörat lyckades höra dom underbara orden från mor.
“Jag tror nog att vi kan låta Astrid åka på sommarlägret i år eller vad tycker du?” Hennes strumpstickor klirrade och far vände blad i sin tidning och lät höra ett hummande. “Det kostar ju bara fyrtio kronor. Hon kan ju få det som en födelsedagspresent. Jag vet att hon så gärna vill åka.”
Far mumlade och sög på sin pipa.
Veckan för sommarlägret närmade sig. Mor hämtade ner hattasken från kallvinden. “Jag tror att den här räcker att packa i, den stora resväskan kan du inte släpa med dej”
Å nej inte hattasken! Den som var så gammalmodig, tänkte jag. Jag var övertygad om att ingen annan hade en hattask. Både Ingrid och Birgitta hade mycket modernare mammor som knappast använde sig av hattaskar när dom reste.
Men jag vågade inte säga mot mor, då kanske jag inte skulle få åka. Vi hade inte råd att köpa en ny resväska bara för min skull. Det fick duga med hattasken. Jag hade i alla fall fått en likadan träningsoverall som Ingrid. Och eftersom det var sommar så skulle jag inte behöva ha livstycket.
Det var hur pinsamt som helst att ha livstycke. Jag var den enda flickan i klassen som hade det. Livstycke och strumpor. Alla andra hade kalasbyxor. Mor sa att det skulle jag få när jag vuxit ur strumporna.
På gymnastiken blev jag alltid sist på grund av det där eländiga livstycket. Alla dessa tunna knappar som skulle knäppas. Tolv och en halv stycken svåra tygknappar. Som jag helst inte ville att någon skulle se att jag brottades med.
Dagen kom och mor följde mig till bussen. Låtsades inte se när hon lastade in den skamfilade hattasken i bagage utrymmet. Den enda väskan som var rund.
“Hej då Astrid, ha nu så trevligt och var en snäll flicka”.
Snabbt besvarade jag mors kram och klev på bussen. Magpirret var nästan outhärdligt. Som jag hade längtat. Äntligen skulle jag få vara med dom andra flickorna på sommarläger.
När vi kom fram slet alla ut sina väskor utom jag. Generad försökte jag dölja den runda formen bakom mina spinkiga ben utan att lyckas.
“Kolla Astrids väska. Är den från ett museum?” Mia skrattade och dom andra stämde in.
Som tur var kom vår Solglimt-fröken och lugnade ner oss. “Sch, flickor. Nu ska vi gå till stugorna och installera oss. Sedan blir det en tipsrunda ner till sjön innan maten. Se så, snabba på nu.”
Vi var nio flickor som skulle sova i bagarstugan. Golvet var täckt av madrasser. Min plats blev mot ena väggen som tur var. Jag flyttade kudden och tryckte hattasken mot väggen och drog över täcket. Det kändes bättre när jag inte såg den. Mia hade hamnat i det andra huset och det var jag tacksam över. Jag var nästan lite rädd för henne.
Det blev en helt sagolik vecka. Solen sken varenda dag och vi badade i den lilla insjön som låg på gångavstånd från lägret. Vår snälla Solglimt-fröken verkade också njuta av sol och bad. Bibelstunderna var väldigt korta. Hennes ben ville också smekas av solen.
