Kåserier

Lite mer uppmärksamhet tack!

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad onsdag, 27 augusti 2008 10:00

Skriven av Ulla Berglund

Träffar: 913

Lite mer uppmärksamhet tack!

Så där i mitten på maj får jag syn på dom. Dom har visserligen funnits där hela tiden, men inte lika synliga. Lite bleka och skrovliga men fullt dugliga. Dom gör ett bra jobb, dom där. Tänk er att gå och bära på 60 kilo cirka 15 timmar varje dag i ett helt år! Inte konstigt att dom är både bleka och skrovliga.

Jag kanske borde vara lite snällare än vad jag är. Pyssla om, smörja in och massera. Släppa ut dom i friheten lite oftare så dom slipper vara instängda i mer eller mindre hårda emballage så långa stunder.

Jo, jag talar om mina fötter. Längst ner på min kropp sitter dom. Storlek 39. På varje fot fem tår som går att vifta med, en häl och en trampdyna och inuti en massa småben och muskler, som gör dom starka och stabila.
 
Förändringar har skett genom åren. Från att ha varit små, knubbiga och lena är dom nu stora, seniga och lite skrynkliga.

Skor av olika sorter har dom fått på sej. Fotriktiga och mjuka den första tiden, för att senare vid 14-15 års ålder blivit infösta i spetsiga och högklackade. Tårna veks och fick trängas med varandra och hälarna höjdes upp minst 10 centimeter. Stackare! Inte konstigt att dom protesterade med skavsår och ömma tår!

Lite längre upp i åren var det gympaskor som gällde. Svettigt och varmt och när skorna åkte av släppte både dom och fötterna ifrån sej en odör, som fick omgivningen att tänka på franska ostar!

Men mycket roligt och positivt har de också fått vara med om. Tänk vad mycket beröm de fick när de tog sina första steg! Dom har fått känna på varm, vit sand, daggstänkt gräs och blivit doppade i friskt klart vatten i diverse insjöar. Dom har dansat, sprungit och vandrat på mjuka skogsstigar, sparkat fotboll och åkt skidor. Allt detta tar deras ägarinna som det mest naturliga i världen att de ska klara av. Dom har ju varit och är fortfarande oumbärliga. Det borde hon ha tänkt på lite oftare! Inte konstigt att dom protesterar, när dom inte får den uppskattning dom förtjänar.

Dom har i alla fall sluppit bli snörda och förkrympta som många av deras släktingar i Kina har blivit.

Nu sitter jag här på verandatrappan och tittar på mina två nedersta kroppsdelar, fötterna.

Lite bruna har dom hunnit bli. Med klippta tånaglar och med den värsta skorvigheten borttagen ser dom ut att må ganska bra just nu och jag har lovat att ge mina trogna följeslagare lite mer uppmärksamhet under det kommande året.

Man ska vara glad åt fötter!