Kortprosa

Listan

Roger Jervenheim

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 22 mars 2011 14:00

Skriven av Roger Jervenheim

Träffar: 264

Det är alldeles tyst omkring honom, sånär som på brummandet från datorfläkten. Inga fotsteg, inga röster, hans dörr står öppen men ingen kommer förbi för en pratstund. Det är som om han skulle vara stationerad på en fyr ute i havsbandet. När han tittar ut genom fönstret väntar han sig nästan att få se skummande vågor där ute istället för det tio våningar höga kontorshuset på andra sidan gården. Han känner hur det kryper i kroppen av att vara stilla, är inte van vid att sitta och uggla utan har tagit som rutin att driva runt i huset om dagarna för att hälsa på bekanta. En kvart här, en halvtimme där, han har jobbat länge i firman och känner många. Rent ytligt visserligen men det räcker för att få prata bort en stund. Och har han tur kan han snappa upp lite intressant information, han är bra på att få folk att prata. En av hans stora talanger.

Men så här dags finns det inga att driva runt till eftersom det är fredag och klockan är närmare halv sex på kvällen. Redan när han gick sin runda efter lunch började de första avskedshälsningarna eka i korridorerna.

”Hej då, ha en bra helg!”

Han rynkar pannan, tycker att det är skamligt att folk går hem så tidigt när arbetstiden faktiskt är till klockan sex. Nu är det alldeles tyst omkring honom och han förstår att han är ensam kvar, känner en vag besvikelse över att ingen har kommit förbi för att önska honom god helg. Ibland är det som om de andra har glömt bort att han existerar.

I röran framför honom på bordet ligger listan. Det är många som ogillar att han håller på med sin lista, kvinnan på företagshälsovården tycker det är konstigt med hans noteringar och det gör fackrepresentanten också. Till och med medlemmarna i stödgruppen som bildades efter den senaste omorganisationen tycker illa om hans ärlighet, att han försöker dokumentera vad som egentligen har hänt.

”Varför sitter du och håller på med det där? Glöm det som varit och se framåt istället!”

Men han vill inte glömma, har försökt förklara att där finns lärdomar att dra och att det bara är att läsa hans lista så ser man mönstren. Men ingen vill se, ingen vill veta. Irriterat kastar han sig bakåt i stolen och knäpper händerna bakom nacken, stirrar mot en punkt långt bortom kontorets väggar. Idag på förmiddagen har han fått veta att han har blivit fråntagen ett av de tre ynkliga ansvarsområden han ändå har, chefen skyllde på att han har misskött sitt arbete och att kunderna klagar. Lögn, bara förbannad lögn, ingen har kommit till honom med några klagomål, det skulle han ha kommit ihåg. Och om så skulle vara, än sen? Det är väl begripligt att han inte kan göra sitt bästa när han har blir misshandlad på detta sätt. Frågan är snarare hur de andra klarar av att arbeta när situationen är så här, när det enda vettiga är att alla sätter sig ned och strejkar. Faktum är att han har försökt att plantera just den tanken den senaste tiden, men ingen har nappat utan har bara tittat konstigt på honom. Han suckar, förstår att de är rädda. Stackars satar.

Han vet att han borde vara bitter men skräms av att han inte känner någonting, annat än en intensiv längtan av att komma härifrån. Men han är inte ung längre och det rykte som chefen sprider om honom gör det inte lättare att flytta på sig. Han är bra på det chefen, att sprida rykten. Aldrig komma med ett rakt besked, alltid komma smygande med saker från sidan eller snett bakifrån. Inga möten, inga protokoll, aldrig något på papper. Bara smygande steg och så en oväntad kniv i ryggen.