Kortprosa

Ann Bolinder

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 19 februari 2009 08:45

Skriven av Ann Bolinder

Träffar: 797

Lilla fru B

Höst och tidig morgon. Det luktade rutten kål. Mitt i backen på infarten låg en död kloakråtta. Var det ett dåligt omen? Nitton år gammal var jag på väg till min första arbetsdag på det stora mentalsjukhuset, som vikarierande mentalsköterska bevars, trots att jag inte hade en dags utbildning. Under kappan bar jag uniform, blå klänning och vitt förkläde med bröstlapp. Det var mulet och dimman låg över fälten. Jag var skräckslagen!

Prick klockan tio i sju ringde jag på dörren till avdelning 15,”Lätt intagning. Kvinnor”. Ett par förvirrade fumliga dagar följde då jag försökte utforska avdelningens kultur, regler och rutiner och lära mig min roll. Någon handledning var det inte tal om. Man gjorde det man blev tillsagd att göra. Till exempel blev jag beordrad att ta alla patienters temperatur och puls varje morgon. Puls? Jag visste inte hur man gjorde! Det var en patient som lärde mig, med orden ”Lilla barn, hur bär du dig åt”? Jag krympte i uniformen, men var tacksam.

Så småningom fann jag mig tillrätta, men det var två saker jag aldrig kunde lära mig att acceptera under de 3 1⁄2 månader jag var där. Att infinna mig på avdelningen före kl. 7 på morgonen och att avdelningen skulle vara finputsad – varje dag - innan man fick ägna sig åt en patient. Man skulle ”arbeta”, nämligen.

Någon information om patienternas symptom och diagnoser fick jag aldrig. Snart fann jag det både nödvändigt och intressant att inhämta kunskap och förstå mera. Jag iakttog, pratade med patienterna, läste facklitteratur och föreställde mig diagnoser efter bästa förmåga. Nu kan jag konstatera att vi hade ett brett spektrum av psykiska sjukdomar representerat på avdelningen, mest psykoser av olika slag. Och så hade vi lilla fru B.

Fru B. kom från borgerskapets högre skikt. Hur hon kommit att hamna på vår avdelning, i stället för på en demensavdelning, var höljt i dunkel. Här låg hon nu, hopkrupen i fosterställning, liten, tunn och tandlös med det grå håret i en råttsvans. Så hade hon legat sedan sitt slaganfall, tyst, sluten och berövad sitt språk. Henne kom jag som nyanställd att ofta ta hand om eftersom de andra helst ville slippa.

Nu hade doktorn beordrat att fru B. måste omedelbart komma på fötter, annars skulle hon få lunginflammation och dö! Hon halvt bars, halvt släpades till dagrummet mellan två sköterskor med de livlösa fötterna hasande längs golvet.

Medan jag arbetade i köket hörde jag musik och sorl. Jag måste dit och titta. Mitt på golvet snurrade fru B. runt, gnolande och med kjolfållen i nyporna till tonerna av ”Gammal dansmusik” på radion. Fru B. dansade!

Fru B. hade börjat tala. ”Hur smakar frukosten, fru B.”? ”Skorpan smakar, smakar…(hon jagade det undflyende ordet) … skorpa”.

Under natten hade fru B. kletat av mängder av slem på väggen vid huvudgärden. Nu satt hon påklädd och prydlig i sin stol med sin schal om axlarna och sa belåtet ”Det är trevligt att ha det snyggt och rent omkring sig”!

Och jag, som skrapat av segt, rinnande slem, skurat efter med såpvatten och nu höll på att bädda rent i sängen kunde bara hålla med.

Det var lunchdags. Fru B. hade visat att hon trodde mig vara hennes husföreståndarinna och en trevlig arbetsgivare var hon verkligen! Var dag vid samma tid stod jag uppmärksam vid hennes stol, rustad med information om lunchen. ”Hur skall vi tänka oss lunchen i dag, fru B.”?

”Har fröken något förslag”?

”Vad sägs om kokkorv med senap, rotmos och ärtor”?

”Det låter bra. Det tar vi!” Och fru B. åt sin lunch med nöje och aptit.

Dags att gå till sängs. Fru B. hade vunnit mycket mark under kort tid, men fortfarande tyckte hon inte om att klä av sig på kvällen. När jag försökte knäppa upp hennes strumpeband höll hon hårt i strumporna och sa: ”Jag brukar ALDRIG ta av mig strumporna”!

Då gällde det att snabbt börja knäppa upp livstycket. Upp for händerna och grep tag, ”Jag brukar ALDRIG…”! Och så fortsatte det. Till slut låg hon i sängen, väl omstoppad och med täcket uppdraget till näsan. ”God natt, fru B.”