Krönikor

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad onsdag, 03 mars 2010 09:42

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 822

KRIGET SOM KOM BORT

JAG BEHÖVER inte gå till mina dagboksanteckningar för jag minns tydligt att året var 1994. Det var nämligen det år som Sveriges fotbollslandslag "grävde guld i USA" och blev bronsmedaljörer i VM. Jag var på ett uppdrag i Eritrea och satt i lobbyn på ett hotell i huvudstaden Asmara och såg på TV Sveriges match mot Saudiarabien. Det rapporterades om stark värme där matchen spelades någonstans i USA och det internationella snacket i lobbyn gick i stort sett ut på att "skandinaverna" har inte en chans i värmen, araberna klarar den bättre." Ingen visste att jag var "skandinav" och jag tvingade mig själv att hålla inne med glädjeyttringarna varje gång "vi" gjorde mål. Svenskarna övervann inte bara värmen utan även saudiaraberna och mitt inkognito räddade mig från att efter segern behöva bjuda laget runt i den av törstiga gäster välfyllda lobbyn - mitt representationskonto skulle förmodligen inte ha räckt till.

DET VAR alltså året efter Eritreas självständighetsförklaring och landet hade utkämpat ett fruktansvärt krig mot Etiopien - ett krig som helt kom i skymundan för Gulfkriget år 1991. All mediebevakning låg på "Dessert Storm", kodnamnet för ökenkriget som utlöstes genom Iraks oprovocerade anfall på Kuwait. Många minns säkert TV-bilderna som visade CNN:s reportrar sittande bakom de paraplyliknande satellitantennerna för global direktsändning, då en nyhet i sig självt. De USA-ledda truppernas spektakulära operationer samordnades tidsmässigt väl med "prime time", d v s bästa sändningstid hemma i USA. Mycket därför blev kriget på Afrikas Horn kriget som kom bort.

ASMARA ligger på ca 2200 meters höjd och landet sluttar kraftigt ner mot den viktiga hamnstaden Massawa vid Röda Havet, en sträcka på ca 120 km. Jag åkte denna ökenliknande sträcka i en skakande jeep. Längs den s.k. vägen såg jag utbrända stridsvagnar, sönderskjutna lastbilar och andra utblåsta militärfordon. Här och var fanns det högar av sten, nästan liknande stendösar, och jag insåg att de inte bara liknade dösar utan även fyllde samma funktion. "Vi har bara inte hunnit med alla", sa min "driver" med en beklagande gest. Han hade själv varit med och tillhörde den stolta, idolförklarade grupp av män och kvinnor som nu kallades "Fighters". Barnen - företrädesvis pojkar - sprang omkring på gatorna i Asmara och sålde små fotografier av berömda "Fighters", ungefär som man säljer och byter idolfoton här hemma. Min värd och tillika "counterpart" på ministeriet var just en sådan "Fighter" och jag tror att han fått sin höga befattning just för att han kunnat leda trupp i fält och "peka med hela handen". Detta gynnande av framstående fighters i det civila, har sedan blivit ett problem för landets utveckling. Att ha varit en bra "Fighter" är inte alltid liktydigt med att man blir en bra ämbetsman eller dito kvinna. Dessutom hade mycket kompetens flytt landet, många till Sverige, när kriget bröt ut. Att sedan myndigheterna i Eritrea oklokt nog - mycket troligen beroende på risk för konkurrens - inte beviljade denna kompetens pass och inresetillstånd till sitt hemland är kanske förståeligt. De lämnade landet när det började brinna och ville komma tillbaka när andra släckt branden. Dock är det ett brott mot FN-konventionen att inte ställa ut dessa dokument till sina medborgare utomlands. Detta ledde till frostiga förbindelser med Sverige och många andra länder som tagit emot flyktingar från Eritrea. Formellt sett är Eritrea fortfarande i krig med Etiopien och har gränskonflikt med Djibouti som hyser en USA-militärbas men även franska militärer. Folkfronten för demokrati och rättvisa (PFDJ) som stred mot etiopierna har bildat en enpartistat med en president. Partibeteckningen är idag en parodi. Det politiska förtrycket i Eritrea bara ökar och som en följd härav även antalet politiska fångar. Tyvärr en mycket vanlig utveckling när ett land "gör sig fritt".

FRAMME I Massawa som anses vara världens varmaste stad - temperaturen kan sommartid passera 50 graders strecket på Celsiusskalan - kunde jag ännu se resultatet av det etiopiska flygvapnets bombningar år 1990. Oavbrutet under sju dygn bombades staden som fullständigt förstördes. I hamnen fanns flera vrak av sönderbombade lastfartyg, hamnbyggnader, hus - det mesta var fortfarande i spillror. Återuppbyggnadsarbetena gick långsamt och materialbristen var stor. Den historiska staden som tidigare varit den italienska kolonin Eritreas huvudstad, var praktiskt taget i ruiner.

PÅ GÅNGAVSTÅND från mitt hotell i centrala Asmara fanns en mycket stor "kyrkogård" av sönderskjutna och skrotade militärfordon och annat militärmateriel. Tillsammans med artilleripjäser av olika slag och kaliber vittnade de om de intensiva strider som bäddade för Eritreas självständighet. Det kändes kusligt att gå omkring bland skroten, att titta in i en utbränd pansarbil och då erinra sig de många stenhögar som jag sett dagarna innan. Allt detta en vacker, solig söndagsförmiddag i det behagliga klimat som den höga höjden i Asmara erbjöd. Väl tillbaka i hotellets närhet såg jag i parkeringsfickan mellan två gamla bilar, en åsninna bunden med ett rep runt en lyktstolpe. Dock såg jag ingen fåle (Jmf. Matteus, Kap. 21, vers 2).

NÅGRA SMÅPOJKAR kom fram och visade ivrigt upp sina kollektioner av "Fighters" och alla erbjöd mig "very good price". En äldre, välklädd man slöt upp och bad om busspengar till Massawa. Han påstod sig vara hamnarbetare där och skulle nu tillbaka för att jobba. Hans händer vittnade om att vad han än sysslade med, så var det inte hamnarbete vilket jag talade om för honom. Plötsligt reagerade han på något och gav sig hastigt iväg - utan busspengar. Tydligen blev han varse den man som nu kom fram till mig och frågade om "hamnarbetaren" hade besvärat mig - tiggeri var nämligen absolut förbjudet. Myndigheterna har bestämt att det inte finns några tiggare i Eritrea.

NÄR JAG några dagar senare skulle resa hem med nattflyget, inträffade en liten incident. De ytterst få resenärer som skulle med planet hade redan embarkerat och jag var tydligen siste man genom det som skulle föreställa säkerhetskontrollen. Där tjänstgjorde en helt civilklädd kvinna som insisterade på att ta hand om mitt handbagage, datorväskan och en portfölj, vilka jag sedan enligt henne skulle få tillbaka ute på plattan där planet stod parkerat. Jag vägrade med motiveringen att jag då inte skulle ha full kontroll över mitt handbagage, vilket var helt emot mina principer men framför allt emot gällande IATA-bestämmelser. Däremot fick hon gärna vända ut och in på väskorna och söka igenom dem så mycket som hon önskade. Men hon stod på sig, skulle ha väskorna - hade förmodligen varit "Fighter". Jag bad då att få tala med säkerhetschefen och hon påpekade att det var just det jag nu gjorde. Då försökte jag med flygplatschefen men han sades inte vara i tjänst nattetid. I detta låsta läge kom jag att tänka på att jag i min plånbok hade visitkort som kanske kunde bli användbara. Tidigare på kvällen hade min värd och hans hustru, hon var f. ö. landets utbildningsminister, hållit en "farewell-dinner" för mig. Jag fick då ett Förstadagsbrev från Självständighetsdagen som avskedsgåva av mitt värdpar tillsammans med deras visitkort. Jag tog upp de "fina" korten, visade dem för säkerhetschefen, talade om att jag hade varit ministerparets gäst och bad henne ringa upp dem men tillade:

"De uppskattar nog inte att bli väckta mitt i natten, eller vad tror ni, Madame? Hon trodde inte heller det, skakade på huvudet och undslapp sig ett befriande skratt. Bad mig öppna väskorna, kastade en hastig blick på vad som låg överst och lät mig passera. När planet lyfte satt jag fortfarande och funderade över vad det hela gick ut på. Hade de övriga passagerarna utsatts för samma flagranta brott mot IATA:s bestämmelser?

Det händer än i dag att jag funderar över det - som nu t.ex.  

© Lennart Björk