Kåserier

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad fredag, 21 augusti 2009 08:30

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 1182

KIDNAPPAD

MAN SKALL inte börja sortera bland gamla foton för då är det kört - jag är övertygad om att läsaren känner igen situationen. Den tid man avsatt för ”projektet” blir till dygn, minst. Nostalgin tar överhand och man börjar minnas.

”TILL FLYDDA tider återgår

Min tanke än så gärna

Mig vinkar från förflutna år

Så mången lycklig stjärna…”

Bättre än dessa Runebergs inledningsrader i boken Fänrik Ståls Sägner kan det inte sägas.

JAG SATT och gallrade bland gamla foton och fastnade för ett som visade våra barn tillsammans med några av deras kamrater, de lekte på vår gräsmatta. Det var något med just det fotot som stannade upp mitt robotaktiga sorterande och jag satt länge och tummade på kortet, en något blekt bild, men den väckte starka minnen. Jag letade fram ett förstoringsglas och fingranskade bilden. Barnen hade plastsvärd och dito bössor. Nu såg jag bättre, där var Stina en tuff tjej, jag minns henne väl, ett typiskt ledarämne. Hon hade ett fjäderklätt indianband runt pannan och jag vet att hon numera är rektor på ett gymnasium i Småland. En av pojkarna, som med en grimas tittade fram bakom en trädgårdsstol, hade ett sjörövarklute på huvudet. Han är nu en framgångsrik jazzmusiker, basist som ofta kompar kända artister. Jag skymtade även Anders, en något annorlunda pojke, inte så lätt att förstå sig på. Som klasspappa hade jag svårt att få kontakt med hans föräldrar - jag lyckades tyvärr aldrig få pappan att komma med på något klassmöte. Mamman kom en gång. Vet inte hur det gått för Anders här i livet.

JAG FORTSATTE att studera bilden. I vänstra fonden hängde en föga skräckinjagande, hemmagjord ”Jolly Roger” slak längs pinnen. Nu började starka minnesbilder tränga fram allt eftersom jag fingranskade bilden och plötsligt blev fotot till rörliga bilder för mitt inre och jag upplevde som i en repris ”gisslandramat” i nutid.

JAG HÅLLER på att skyffla i rabatterna allt medan middagstimmarna sakta flyter bort på värmeböljans vågor. Det är svettigt och jag längtar efter att återställa vätskebalansen, lämpligen med en kall öl. Plötsligt hörs prassel i buskarna bakom mig och en röst väser:

– Upp med händerna och rör dig inte.

Jo, man tackar! Sällan har väl en sådan uppmaning varit mera efterlängtad som nu - en skänk, om inte från ovan, så åtminstone från bakom. Nu förstår jag varför det en längre stund varit ganska lugnt och tyst i trädgården och runt omkring. Den fruktade Björnligan hade smitt planer och nu slagit till. Men jag hörsammar den välkomnade uppmaningen och släpper skyffeljärnet, tacksam över avbrottet.

– Kolla om han är beväpnad, piper en annan röst.

Nytt prassel och lätta barfotasteg över gräsmattan. Sedan lindrigt rena händer som kittlar mig från midjan till vristerna. När man konstaterat att jag är obeväpnad, tillåts jag ta ner händerna. Jag är i Björnligans våld.

NU UTSPINNER sig en livlig diskussion om vad man skall göra med fången. Jag ser min chans och påpekar farbroderligt att det nog är bäst om fången får ligga ner på gräsmattan - hans möjlighet att rymma blir härigenom väsentligt mindre. Förslaget går hem och jag är inte sen att lägga mig tillrätta. Jag har nu uppnått det jag så intensivt längtat efter under mitt trädgårdsarbete - nu fattas bara den kalla ölen.

– Vi knäpper honom å så får han ligga där å’ va’ dö’, några minuter eller timmar eller nå’t sån’t, va’?

– Nää, de’ e’ inge’ roli’tt, hörs en annan ligamedlem protestera. Kan vi ente byta honom mot saft å’ bullar, eller nå’t så’nt, joo de´gör vi va’?

DETTA SISTA förslag godtas med acklamation av övriga banditer, trots att jag gör allt jag kan för att förlänga beslutsfattandet och därmed min behagliga gisslantillvaro. Nu knuffas jag upp och måste traska iväg mot huset, åter igen med händerna över huvudet. När processionen når fram till den öppna terrassdörren, hojtar en av den fruktande ligans medlemmar föga stilenligt:

– Mamma, Mamma, kom ut!

Mamma kommer ut och får sig tillställt ultimatumet ”saft och bullar annars…”

– Och en kall öl, inflikar jag.

– Annars vad då, frågar Mamma intresserad.

– Annars… ja, annars har du sett honom för sista gången, blir det hotfulla svaret och ättelägget pekar på mig med en trasig puffra.

HÄR NOTERAR jag med illa dold tillfredsställelse att mitt renommé tydligen är sådant, att Hustrun inte väljer alternativet att spara saft och bullar. Hon klargör istället för Björnligan det oriktiga i att idka utpressning men konstaterar samtidigt att det ”råkar” vara tid för mellanmål och med tanke på den något pressade situationen, får saft och bullar ”gå för denna gång.” Hon går in i köket för att hämta lösensumman.

– Glöm inte att ta med en kall öl, hojtar jag oroligt.