1:a pris i jultävlingen: Julharen

När den magra och trasiga pojken varslade mannen flög han upp och rusade mot den gråa stugdörren. Trots snön hade han bara träskor på fötterna och i brådskan tappade han den ena. Mattis rynkade pannan, han menade inte att skrämma barnet. Men den nyfallna snön gjorde att han rörde sig ljudlöst och pojken var så upptagen med sitt. Mattis böjde sig fram, vad var det för krafs som låg kvar? En grankotte med fyra pinnar instuckna och bakom två små spetor formade till ett V. Mellan dem satt en snörstump. Det tog ett ögonblick innan han förstod, en häst som drog en snöplog. Han höjde foten för att sparka undan skräpet men något fick honom att hejda sig. Kanske var det ett vagt minne av en annan pojke för många år sedan. En pojke som i ett obevakat ögonblick hade tagit faderns kniv, täljt sig en klumpig häst och bundit ihop två brädlappar till en spetsplog...

Spela drog otåligt i kopplet och gnällde, varför stod husse stilla här? De skulle ju jaga! Det var fjärde advent och julharen skulle bärgas. Mattis fortsatte vägen fram. Utanför stugan stod pojkens syster, för liten för att vara rädd för den barske mannen med gevär. Hon var klädd i en lappad tjock kappa som var alldeles för stor för henne. Men inte ens den bylsiga klädseln kunde dölja hur tanig hon var. Det enda Mattis såg var ett par stora ögon och några toviga hårtussar som stack fram under luvan.
   
Han ökade steglängden och ryckte i kopplet. Jäkla fattigpatrask, deras råttbon till hus fanns överallt numera! Gråa och sneda hukade de mellan några stenbumlingar eller halvt nedgrävda i någon sluttning. Som Sissa vars ömkliga boning han nyss passerat. Hennes karl var borta nästan jämt. Hankade sig fram på tillfälliga påhugg och tiggeri och söp upp pengarna om han fick ihop några.  Men så dök han upp rätt som det var och efter några månader gick Sissa med magen i vädret igen. Hur många ungar hade hon egentligen? Ilsket sparkade han undan en gren som fallit ner på vägen men flyttade sig snabbt då en släde dök upp i kurvan. Snön sprutade och bjällrorna klingade då hästen travade förbi. Nu var det bråttom, Mattis hörde redan klockorna som ringde till högmässa. Hustru Kerstin var nog redan på plats i bänken tillsammans med grannarna. Men Mattis gick inte i kyrkan längre. En Gud som tar men inte ger ville han inte hylla.
   
En bit upp i skogen släppte han Spela. Inga harspår syntes till, de tryckte väl efter nattens snöfall. Istället för att hjälpa hunden gjorde han upp en brasa och slog sig ned. Pojken i snön hade fått honom att tänka på sonen. Hur gammal skulle han varit idag? Tillräckligt gammal för att följa med på jakt i alla fall. Som han gjort med sin far. Fyra månader blev han. De var ledsna och Kerstin grät. Men barn dog ofta, Herren ger och Herren tar. Så gick åren men det blev inga fler. Visst försökte de och så småningom tog de även till knep och huskurer som de gamla berättade om. Fast de hade det ju bra, var friska och gården gav försörjning. Respekterade var de och Mattis hållen som en duktig men hård man. Inte för att han brydde sig, han skötte sitt och visste var han stod.
   
Plötsligt lystrade han. Snön på träden dämpade ljudet men nog var det hundskall. Ändå blev han sittande en stund, melankolin ville inte släppa taget. Men den urgamla jaktinstinkten tog ut sin rätt och snart sökte han sig ett pass. In i det sista trodde han att han skulle bli utan byte men till slut fällde han haren.
 
Mattis gick i rask takt mot hemmet men utanför Sissas lilla boning blev han stående. Han ville fortsätta, fast det var som om benen inte var överens med resten av kroppen. Utan att han riktigt visste hur det gick till stod han vid stugans dörr och knackade på. När Sissa öppnade och förskräckt ryggade tillbaka sträckte han fram haren.
   
"Det gör inget om den får hänga några dar. Godafton." Mattis vände på klacken och gick nedåt vägen. Sissa stod med gapande mun och såg på haren. Drömde hon eller var hon i himlen? Och från Mattis som alltid var så sträng och aldrig sa ett vänligt ord. Nu vågade sig barnen fram, smekte förundrat den mjuka pälsen och pratade i mun på varann. Sissa kom till sin skam på att hon inte ens tackat.  Inte räckte en liten hare långt men nu hade de mat över julen och hon slapp tigga.

När Mattis kom in i stugvärmen stod Kerstin vid spisen.
   
"Fick du något", frågade hon utan att släppa grytan med blicken.
 
 "Jag sköt en hare till slut men jag gav den till Sissa". Men vad var detta? Mattis blev alldeles förskräckt, han hade ju tänkt säga till hustrun att han blivit utan byte! Nu fick han skämmas.
   
Kerstin släppte sleven och vände sig om.
   
"Gav du vår hare till Sissa?"
   
"Barnen, de var så magra, jag vet inte..." Mattis stammade men kom inte längre för Kerstin gick fram till honom och gav honom en puss rakt på munnen.   
   
"Det var bra gjort, nu slipper jag smyga dit med julmat som jag brukar."
   
"Va, brukar du...?" Han hejdade sig och de såg varann rakt i ögonen. Det ryckte i mungiporna och samtidigt brast de ut i skratt.
 
 "Men nu blir det ingen harstek i mellandagarna."
   
“Vi har mat så vi klarar oss mer än väl”, sa Kerstin. Så tog hon makens hand och lade på sin mage. Hon hade blivit lite rundare som kvinnor brukar när de blir äldre. Och mat fattades som sagt inte. Men varför tittade hon så konstigt på honom? Det var väl ändå inte möjligt...?
   
"Jag ville inte säga något ifall det skulle gå fel. Men nu märks det snart ändå." Med en lycklig suck smög hon sig intill. Det var så stort, så oväntat det hela att det liksom inte ville sjunka in. Hon fyllde ju 40 i somras och han hade givit upp hoppet.
   
"Du måste vara rädd om dig”, sa han hest.
   
"Ja... Och därför tänkte jag..."
   
"Vadå?" Mattis var ivrig att vara till lags, kunde han hjälpa så skulle han!
   
“När jag blir lite större kanske jag inte ska vara i ladugården så mycket. Kvigan är väldigt glad vid att sparkas och tjuren slår med hornen så snart man kommer nära. Så jag tänkte att vi kunde be Sissa att hjälpa oss med kräken tills barnet är fött?"
   
“Nog är väl jag karl till att sköta djuren själv! Inte behöver vi dra hit någon utifrån!"
 
 “Mjölkar du också", sa Kerstin lent.
   
Mattis öppnade munnen men tvekade plötsligt. Visst kunde han mjölka, det var inte det. Men mjölkningen var av tradition en kvinnosyssla och hans fingrar var inte så flinka längre.
   
“Vi säger väl det då..." Ett stort lugn fyllde honom. För första gången på många år såg han fram emot den stundande helgen. Och kanske, kanske skulle han rentav följa med på julottan...

© Arne Enarsson

”Julharen" får 1.a pris, i prosakategorin, i SkrivarSidans jultävling 2009

---

Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook

Textarkiv