Noveller

Jordgubbar och kanel

Britt-Marie Rosbäck

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 12 augusti 2011 10:00

Skriven av Britt-Marie Rosbäck

Träffar: 248

– Skål och tack för en fantastisk middag. Fredrik lyfte vinglaset och log, lätt rödflammig i ansiktet och med en antydan till berusning i rösten. Men som alltid behärskad och strikt.

Allting under kontroll. Inga överdrifter, inga misstag eller övertramp, tänkte Lena medan hon höjde sitt glas för att bemöta skålen.

Midsommarafton, dagen hade varit molnfri och solig. De satt i den nyinköpta möbelgruppen på uteplatsen med utsikt över sjön. På avstånd skrik och skratt från badgäster vid den lilla stranden, svalorna flög över himlen, högt ovanför dem. Klockan var halv sju och kvällen lång. Kväljningar, Lena ville kräkas av mättnad trots att hon ännu inte ätit en bit.

På förmiddagen sittande vid köksbordet med en kopp kaffe och DN framför sig utan att läsa. Sneglade på Mats där han stod vid diskbänken och blandade marinad iklädd ett chict förkläde med stora orange blommor på svart botten, knutet där bak med en prydlig rosett. Hon tittade på hans nacke som var en aning övergödd och rullade sig i svulstiga veck över kragen på den beigea tenniströjan. Håret var tunt, råttfärgat och bakåtkammat med vatten.

– Har du noppat jordgubbarna, älskling?

När hade hans röst fått denna inställsamma feminina ton med en antydan till Stockholmsdialekt. Hon tänkte tillbaka på hans tidigare kraftfulla mörka röst som i början av deras äktenskap fått hela hennes kropp att mjukna och bli varm, hans ivriga diskussioner om samhällets klyftor och livets orättvisor.

– Jordgubbarna…?

– Ja, självklart, gjorde det i morse redan.

Lena var säker på att kylan och likgiltigheten gav hennes röst en isande metallisk klang men insåg att det troligen var längesedan Mats noterat hennes röstläge över huvud taget.

Midsommarafton, innebar parmiddag tillsammans med Anna, Fredrik, Sara och Eric. Två av Mats arbetskollegor och deras fruar. Inte några nära vänner. Lena hade träffat dem ett fåtal gånger och hade inte kommit närmare dem än att de delat med sig av sina senaste recept, beundrat varandras inköp av kläder på stadens mer fashionabla boutiquer eller turats om att beklaga sig över den höga arbetsbelastningen på sina respektive arbetsplatser. Trista, ytliga, materialistiska plastmänniskor vars största intresse här i livet var att spela golf och att se ”Halv åtta hos mig” för att inspireras till någon ny maträtt att imponera med.

– Tänk att kanel kan passa med lammfilé. Kul att Sverre gav mig receptet på den otroligt goda marinaden. Han sa att smakerna gifter sig perfekt med varandra.

Hon ryckte till av att Mats höjt rösten en aning, försökte tydligen påkalla hennes uppmärksamhet. Gifter sig! Herregud! Spänningshuvudvärken som kom allt oftare numera och debuterade med några knivskarpa hugg över huvudsvålen gav sig till känna. Lena behövde kräkas, ett tjockt illaluktande ylletyg låg på hennes tunga. En skarp lukt av kanel fyllde huset.

Kanel ska det lukta när man bakar kanelbullar eller äppelpaj, konstaterade hon tyst i tanken.

När hade deras midsommaraftnar förvandlats från ett glatt firande med kompisar, inte gäster som deras umgänge numera benämndes. De hade haft knytis och det var inte så noga om maten och vinet passade ihop, det viktiga var att de hade varandra. Någon kunde bli rejält berusad utan att behöva skämmas dagen efter. De brukade bada på natten, underbara ljusa sommarnätter då de under glada skratt sprang ner till sjön och tävlade om vem som först kom i vattnet. Lena log när hon mindes tillbaka.

Hur hade Mats kunnat förvandlas till en lönnfet, medelålders fjant vars viktigaste funderingar i livet bestod i hur många Buxbom de skulle plantera eller vilka maträtter och vinsorter som passade bäst ihop. Deras gemensamma planer att påverka samhället eller att göra något meningsfullt med sina liv, vart hade de tagit vägen? Förändringen måste ha kommit smygande likt ett rovdjur som smyger på sitt byte, ljudlöst och plötsligt öga mot öga, och då är det för sent. Det var precis det Lena insåg, det var försent. Allt var försent! En klarhet så skarp, all livets mysterier uppenbarades för henne. Glasklart, hon kallsvettades inför den plötsliga insikten.

– Lena du är så tyst, allt är väl ok? Maten var underbar. Annas röst avvaktande och lite undrande.

Maten! Som om mat var allt här i livet, tänkte Lena.

– Lena är nog lite trött, hon jobbade sent igår, svarade Mats i hennes ställe.

Han fortsatte forcerat:

– Dags för dessert, jag fixar det.

– Nej, jag gör det. Lena reste sig häftigt, gick med snabba steg ut i köket, sparkade av sej sina pumps så de studsade iväg ner golvet.

Hon tog fram den stora vita skålen med jordgubbar, stoppade in tre små klarröda bär i munnen. De var lätt sockrade och smakade underbart, hon blundade och kände sockret smälta, lät bären bli till mos innan hon svalde ned dem. Lyfte upp skålen då hon plötsligt lade märke till kannan med marinad, den som lammfilén legat och dragit sig i. Lena fick ett infall. Gick med målmedvetna steg ut till sällskapet. De var visst inne i någon diskussion om Thailands överlägsenhet som semestermål.

Lena ställde skålen mitt på bordet, tog sedan kannan med marinad och hällde över jordgubbarna.

– Lena, vad…

Mats tittade på henne med ett skräckslaget uttryck i ansiktet. I ögonvrån kunde hon ana de övriga festdeltagarnas försiktiga leenden. De trodde säkert att detta var någon ny dessertanrättning som de skulle få avnjuta.

Hon vände tvärt och gick ner mot grinden, cykeln stod parkerad alldeles innanför. Lena satte sig på cykeln, fortfarande barfota och leende. Cyklade ut på grusvägen utan att vända sig om. Visste inte vart hon var på väg, bara att hennes midsommarafton skulle firas på en vacker sommaräng och att hon skulle plocka blommor. Magen bubblade, pirrade nästan som en förälskelse. Det var länge sedan hon känt sig så fri, upprymd och lycklig. Den magiska sommarkvällen var bara hennes. Hon lyfte fötterna från pedalerna och fnissade när hon rullade nerför den stora backen förbi sjön.

© Britt -Marie Rosbäck