Kortprosa

Jag tycker om att gå i skogen

Inger Linnea Johansson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 15 februari 2011 16:56

Skriven av Inger Linnea Johansson

Träffar: 497

Du? Som är så rädd? Som saknar allt lokalsinne?

Jo, det är sant. Jag tycker om att gå skogen. Det är helt nytt för mig. Jag följer en skogsväg och så bara går jag. Och jag njuter.

Jag hittar en märklig larv med 18 gula fläckar på sin rygg. Den rör sig snabbt. Vart är den på väg? Jag sätter mig på huk. Kanske märker den min närvaro och vill fly? Kanske jagar den föda? Fast jag tycker nog den rör sig på måfå hit och dit utan något bestämt mål. Jag reser mig lätt irriterad. Jag har inte ro att vänta längre. Undrar hur långt jag gått? Varför tog jag inte min stegräknare.

Solen värmer i ryggen. En nässelfjäril breder ut sig på en mjuk åkervädd. Snart fäller träden sina löv men ännu ett tag är de flesta kvar på träden. De olika färgnyanserna från ljusaste grönt till mörkt brunt griper tag i varann och blir till en väv av harmoni för min själ. Jag känner mig innesluten i denna mättade grönska som rör sig i vinden likt ett böljande hav. Hela tiden singlar runda gula blad ner från asparna. Här och var sticker en mörk gran uppnosigt upp. Som ett utropstecken eller ett stopptecken bland allt det mjuka, ömtåliga. ”Inte för mycket. Inte för långt.”

Skogsvägen övergår i en djurstig. Här går inte ofta någon människa. Jag berusas av tanken att jag skulle kunna vara den första som går här. Granarna blir fler. Jag är inne i en djup granskog. Ja, det känns som jag ”gått in i något” för här är tyst. Hit når inte vinden. Bara solen som står lågt letar sig in mellan trädstammarna och kastar långa ljuskaskader på den tjocka gröna mossan som täcker marken. Det är egentligen inget märkvärdigt alls men ändå så vackert att det griper tag i mig. Är det inte just i sådana här stunder som livet är särskilt nära? Jag står där helt stilla. Länge. Känner mig som en del av en helhet. Här finns ingen rädsla eller oro. Här är Gud nära.

Skymningen anas men än letar sig solstrålarna fram över mossan. Jag får lust att lägga mig ner men tappar genast lusten då jag utanför stigen sjunker flera decimeter. Jag vill inte bli blöt. Det är vatten runt om mig. Det syns inte men under den inbjudande mossan är det sankt. Nu känner jag också att det doftar starkt av den vattensjuka mossan. Bäst att hålla sig kvar på stigen.

Jag går långsamt. Jag ser dem inte men känner mig iakttagen av de som hör hemma i skogen och säkert följer varje steg jag tar. En liten fågel dyker upp vid min sida och följer mig en bit på väg. Den ger mig uppmuntrande små pip. Den kommer mig helt nära. En ekorre tittar storögt ner på mig från en gran. Det känns som om de inte förstår att vara rädda. Eller inser de att de inte har något att frukta.

Jag skyndar på mina steg. Jag måste komma hem innan det mörknar. Och jag vill inte vända. Jag är övertygad om att den här stigen ska leda mig hem även om den ibland kröker betänkligt. Plötsligt är den helt borta. För att på nytt dyka upp litet längre bort. Skogen glesnar och det bär uppåt. Jag är trött men tar mig upp på höjden. Jag kan se långt därifrån.

Jo, jag är på rätt väg.

 © Inger Linnea Johansson