Krönikor

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad tisdag, 03 februari 2009 11:09

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 1229

JAG HAR GÅTT PÅ DEN

På hemväg från ett av mina uppdrag i Fjärran Östern, stannade jag till i Bangkok över en weekend. Jag köpte en bussresa till Kanchanaburi-provinsen som ligger i nordvästra Thailand ca 200 km från Bangkok och som gränsar till Burma. Jag ville komma ut och se landsbygden, men också få tillfälle att göra en färd på floden Kwai, åka på Death Railway och naturligtvis se den berömda bron.

Dödens järnväg
Death Railway var under andra världskriget en strategisk järnväg mellan Thailand och Burma. Dessa båda länder var då ockuperade av Japan. Järnvägen är 263 km lång i Thailand och 152 km i Burma och de båda avsnitten förenar sig vid Three Pagodas Pass (De tre pagodernas pass) vid gränsen längst upp i Kanchanaburi-provinsen.

Byggandet av järnvägen började den 16 september 1942 vid Nong Pladook i Thailand. Det var ungefär 30 000 krigsfångar från i huvudsak England, Australien, USA och Holland som tillsammans med ca 100 000 arbetare från Thailand, Kina, Burma, Indonesien, Malaysia och Singapore som färdigställde projektet på knappt 16 månader.

Bron krävde 116 000 liv
Tidigare japanska beräkningar hade uppskattat byggtiden till minst fem år. Nu kunde alltså järnvägen öppnas redan den 25 december 1943, men då hade den också krävt ca 16 000 krigsfångars och de flesta av de 100 000 arbetarnas liv. Tropiska sjukdomar och brist på medicin, svält, umbärande och 18 timmars dagligt arbete under omänskliga förhållanden hade krävt sin tribut. Järnvägen korsar på två ställen floden Kwai, varför byggandet av två broar ingick i projektet. Den ena blev en träbro, legendarisk genom den Oscarsbelönade filmen “Bron över floden Kwai” med den sedermera adlade Alec Guinness i huvudrollen som krigsfången officer. Men till skillnad från handlingen i filmen sprängde fångarna aldrig bron. Det var ett typiskt Hollywoodslut på en annars, kan jag tänka mig, mycket adekvat filmatisering av livet i ett tropiskt krigsfångläger med omänskliga förhållanden som svårligen låter sig beskrivas. I anslutning till den andra bron, en stålkonstruktion, finns numera ett museum, som med utställningar och foton visar byggandet av broarna och livet i fånglägret.

De allierade styrkorna hade länge på olika sätt försökt skära av Death Railway men utan framgång. Bästa sättet skulle vara att slå ut broarna, men dessa var mycket starkt bevakade och skyddade. Men en dag 1944 flög några amerikanska Liberatorbombplan in på extremt låg höjd (ca 13 graders höjdvinkel, terrängen var sådan att man tidigare aldrig försökt anflyga lägre än 45 grader). Svårnavigerat mellan djungelbergen, men de lyckades ta sig in utan radarupptäckt och fällde överraskande några 250 kilos sprängbomber mot stålbron som slogs ut. En bomb missade målet och föll i floden utan att detonera och ligger nu på museet, förhoppningsvis desarmerad. Några bomber träffade stålbrons mitt och slog effektivt ut bron och därmed stoppades japanernas viktiga transportväg in i Burma. Idag påminner brons reparerade och något annorlunda mittspann om fullträffen 1944 som blev början till japanernas reträtt hemåt mot öster.

Många kan vissla den - jag har gått på den

Efter åkturen på Death Railway var det dags för “måste-promenaden” fram och tillbaka över bron. Det var ganska lätt att föreställa sig hur det måste ha varit att arbeta i ett sådant klimat där man blir svett och matt bara genom att stå i den drygt 40-gradiga skuggan och titta på det krigshistoriska minnesmärket. Promenaden hade tvingat mig ut i solen och det fanns varken intresse eller förutsättningar för att med torra läppar försöka vissla den passande melodin – som ju egentligen är två i varandra invävda melodier.

© Lennart Björk