Alltör många "låsas inte se " för att de inte vill se sin egna ensamhet blotta sig i en annan. Nej, hur skulle det se ut.
Inga blottor här inte! En stingande text rakt i Solar Plexus.

Man drabbas verkligen av känslan av utanförskap när man läser den här dikten. Jag tänker att det finns en dubbelhet i utanförskapet, att diktjaget å ena sidan inte vill känna gemenskap men å andra sidan är den som konstaterar att "jag är inte välkommen här". Är det jaget eller de andra som stänger ute från gemenskapen eller kanske båda? Jag tycker om frasen "jag tar min egen hand och går". Det är en sorglig bild av ensamhet eller kanske av att klara sig själv, hämta kraft hos sig själv.