Jätten - en variation?

Och jätten tog ett steg och lämnade bergväggen. Med plötsligt uppspärrade ögon lossnade han som så länge suttit fast. Sten, jord, växter och träd som vilat runt och över honom föll. Vid hans fötter bildades kullar och åsar där stenarna, jorden, växterna och träden tog mark. De omgivande dalarna skakade av det enda steget.

Och jätten vände och vred på sina händer. Även de hade varit fastvuxna i alla dessa århundraden. De var som öppna sår. Händerna svepte genom luften och sträckte sig mot himlen. De värmdes av luftens tröghet och kyldes av de tunna höga molnslöjorna.

Och jätten drog ett andetag, det första han dragit på många tusen år, och han lät det växa. Luft jagade luft, försvunnen ner i bortglömda lungor. Träden böjde sig tills de nära nog knäcktes. På sjöarna höjde sig stormens vågor och bröts i tungor av vitt skum. Fyllda lungor tänjde ut hans stela kropp, och var stilla. Världen omkring honom kom till ro. Ekorren lämnade sitt rede. Skatan tittade upp från snåret den fastnat i. Rådjuren reste sig igen på svaga oskyldiga ben. Ovetandes. Naturen hade glömt hur en sådan utandning som jättens är. Så när den kom rev den alla vårdslösa i bitar. De efterföljande var lugnare, grundare, en långsam puls i atmosfären.

Och jätten såg att allt som fanns var hans. De låga kullarna i fjärran. Skogarna som halkade ner längs bergens sluttningar. Fåglarna som hängde nästan stilla på uppvinden hans kroppsvärme skapade. Vattnet som trycktes upp ur marken av hans fots tyngd. Det visste han. Det var det enda han visste.

Och jätten tvekade. Dagar blinkade förbi. Nätter darrade iväg på rad. Ett steg från den raserade bergväggen stod han blick stilla. Endast andetagen. Endast ögonens rörelser. De gled över världen som sträckte sig från horisont till avlägsen horisont. Hans värld. Ändå visste han inte vad han skulle göra med den. Vad skulle han med den till? Det var en vacker värld.

Och jätten tog ytterligare ett steg. Foten hade redan fastnat under årtionden av jordlager. Den slets ur marken med en gudalik smäll. Bergen runt dalgången skakade av sig jordskred efter jordskred under skalvet som följde. Efter några dagar avtog efterdyningarna, och hans värld låg åter i vila.

Och jätten började ordna sig ett liv. Det sträckte sig från vatten till vatten. Han sköljde sin kropp. Skopade upp avgrundsdjupa sår i vattenytan och lät det han stulit rinna över kroppen. Långsamt kom hans hud, hela hans nakenhet, i dagen. Flak av jord, sten, grus sammanflätade av träd och rötter slets loss. Tvåhundra gånger öste hans händer vatten över kroppen. Sedan var han klar.

Och jätten färdades kors och tvärs över sin värld. Han tog det som rättmätigt tillhörde honom. Med utsökt noggrannhet valde han det som skulle föda honom. Ur hjordarna som följde sig själva över landet plockade han de bästa djuren. Ur skogarna lyfte han mellan sina fingrar de finaste och spädaste träden. Ur de klaraste floderna skopade han friskt vatten. Allt svalde han med ägarens självklarhet. Många dagar passerade.

Och jätten trodde att det var allt som fanns; en klippa, en dalgång, floder, ett land mellan två stora vatten, och han. Allt annat? Det fanns inget allt annat. Han hade försökt vada ut i vattnet, men strömmarna hade slitit så illa i hans vader att han gav upp. Han satte en gräns där världen slutade existera.

Och jätten såg rovfåglarnas ryggar där de hängde i tystnad, i stilla väntan. Han ville peta på dem, veta ifall de var på riktigt. Men varje gång hans hand sträcktes ut och ned för att känna efter bildades luftströmmar, lågtryck, chockfronter. Fåglarna kastades med brutna ben, långt bort.

Och jätten försökte stilla sin hunger. En dag var den första dagen han inte fann så mycket mat som han krävde. En annan dag var den första inga djur passerade. En dag sköljde höstens regn bort jorden från de oskyddade kullarna och bergssidorna. En dag stapplade han från ena änden av sitt rike till den andra, utan att lyckas stilla sin törst. En dag slutade han leta.

Och jätten fann sig själv svag och utan hopp. En kort blinkning blev allt längre och gräset fick fäste där det behagade, stenar och grus kilade sig fast, jordskorpan sjönk en aning, ner i magman. Nya sorters träd utvecklades och arbetade sig uppåt längs kullens sida. Dova och dunkla drömmar perforerade marken, men var snart så tunna, som bortblåsta.

| Fler...

Kommentarer (2)

RSS för kommentarer

...
skriven av Sari Vettenranta , augusti 27, 2009

Vilken underbar text ! Även om mitt sentimentala jag lider med miljön som raseras omkring honom och alla djur som hamnar i hans käftar Men, känns så kraftfullt att läsa om jordskred, drag efter andan, resa sig och ta ett steg !

...
skriven av Anette Rosenberg , augusti 27, 2009

Det kändes som alla naturens krafter var i omlopp på en gång när jag läste din text. Jag kom att tänka på alla naturkatastrofer som
sker runt om i världen. Bra skrivet!

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Minska | Öka

Prenumerera via epost (Endast registrerade besökare)

Lägg till kommentar