Kortprosa

Innanför ytan

Ethel Hedström

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 15 oktober 2010 10:00

Skriven av Ethel Hedström

Träffar: 402

Jag betraktar dig. Du vet inte att jag ser. Att jag ser förbi det tunga lagret av underlagscréme och heavy-coverage foundation. Att jag vet vad som finns under tungt grönmålade ögonlock, ljust bruna omsorgsfullt plockade perfekt välvda ögonbryn och svarta förlängda ögonfransar.

Från min plats i skuggan, jag sitter i ett hörn av matsalen, upptäcker du inte mig. Du är förresten alldeles för upptagen med uppvaktningen som sitter runt dig. De som tittar uppmärksamt in i ditt ansikte. Ivriga att vara med när du säger något underhållande och intressant härnäst. Eller undrar om de ska våga fråga dig något. Din mobil ringer, du skakar irriterat på huvudet. Svarar kort:

– Ja det är Lady Lili.

Det är jag som ringer. Jag frågar tyst, viskande:

– Kommer du hem till mig sen?

– Nej, säger du och jag ser tydligt hur du irriterat rynkar på ögonbrynen och plutar med munnen, jag är upptagen. Kanske ringer senare.

Du smäller igen mobilen.

– Vem var det? En beundrare som fått tag i ditt telefonnummer?, hör jag någon fråga.

– Nej, ingen speciell.

Mannen som sitter närmast dig berömmer din svarta sidenklänning från Valentino. Så utsökt fulländad på dig. Ett djärvt och utstuderat val att välja blodröda högklackade skor till. Jag betraktar dina "kick-ass"-röda läppar, exakt samma nyans som skorna. Munnen rör sig oavbrutet, jag kan ana den vita tandraden därinne. Ibland kan jag se rakt in i ditt gap, ser dina vita tandfyllningar. Du sa en gång till mig att det var viktigt för dig att kunna spärra upp munnen stort när du sjunger, vara förvissad om att du inte visade mörka lagningar. Du brister ut i ett högt fylligt skratt. Samtidigt som du skrattar skakar du på din tjocka man av platinablonda lockar. Kastar tillbaka håret över dina marmorvita nakna axlar. Är det bara jag som hör hur glättigt oäkta skrattet låter, nästan som om du gråter?

I förra veckan stod du en kväll utanför min dörr. Du såg utmattad ut, ville komma in. Du satte dig i soffan och det var ytterst påtagligt hur du släppte allt, tillät dig att låta anletsdrag och kropp sjunka ihop. Jag satt bredvid dig och såg dig haverera.

– Du måste berätta, Lillemor, sa jag.

– Nej, det går inte. Mina fans skulle aldrig acceptera, mina vänner skulle överge mig.

– Hur vet du det? Och är inte jag din vän?

– Jo, men du vet vad jag menar.

– Ja, du menar att jag alltid finns här, väntar på dig i all oändlighet.

Vi satt hela kvällen i soffan, nära varandra. Jag tog fram en bit parmesan, engelsk stilton och hämtade ett italienskt rödvin från Piemonte från vinstället. Du låg kvar på natten, i min säng. Jag låg och tittade på dig, kunde inte sova. Fast jag måste ändå till slut ha somnat. När jag vaknade såg jag solljuset strila in mellan persiennspjälorna, jag kastade en blick på klockan på nattduksbordet. Åtta och du var borta.

Eller den gången tidigt i höstas när du rusade in på mitt jobb. Jag fick avbryta mötet med mina medarbetare, hastigt förklara att du just precis i detta ögonblick ville planera träningsschemat inför hösten. Alla vet att jag under flera år har varit din personliga tränare, så det var inget underligt med det. Förutom att du kom utan att vi gjort upp om en tid. Men alla vet ju vem du är och att du anses vara divig. Krävande.

Mitt i ett fnitter får du syn på mig. Du tystnar, stänger den röda munnen. Jag håller blicken stilla i din. Det känns som en evighet, men det varar bara några sekunder. Sen sliter du ögonen bort från mina, vänder dig om, tar tag i hans arm. Mannen närmast. Ni reser er upp, du sätter intimt armen under hans, ler mot mannen. Jag märker att du nickar åt andra hållet, visar att du vill att ni ska gå därifrån. Du vänder mig ryggen.

Du förmår inte acceptera ditt sanna jag. Inför dina vänner, din släkt, dina beundrare förblir du osann, du stannar hellre kvar i din noggrant påklistrade påhittade identitet. Hur länge orkar du spela teater? Hur länge klarar jag av att vänta på dig? Vill du att jag ska vänta?

Jag reser mig sakta upp, tar på mig min blå cashmerekappa som ligger slängd över en stol och går ut i den energirika friska aprilnatten.

Fotnot: "Kick-ass-rött läppstift" = sagt av Gwyneth Paltrow

© Ethel Hedström