Krönikor

Innanför mitt skal kan ingen se mig

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad tisdag, 23 oktober 2007 13:40

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1939

Innanför mitt skal kan ingen se mig

Utbrändhet! Vad är det? Är det något som jag kan lida av? Kan jag väl aldrig tro... Vad lider man av när man mår så här? 

Innanför mitt skal kan ingen se mig samma stund som hon vände sig om, hörde hon telefonen ringa. Hon drog en djup suck.

– Säg inte! Nej, vad ska jag skylla på? viskade hon. Jag orkar bara inte svara. Orkar inte låtsas vara glad och hurtig längre. Orkar inte lura vare sig mig själv eller andra längre. Det är så många som vill prata med mig, men vad ger de mig? Inget mer än en ännu mer förminskad självbild! Hur i all världens dagar? stönade hon.

Hur har jag kunnat samla på mig en så stor flock människor som hela tiden förväntar sig bekräftelse av mig? De ger ju inget tillbaka! Så här kan jag absolut inte ha det! Hon blängde på den ringande telefonen och satte upp en arrogant min och klev iväg bort mot diskbänken för att ta sig ett glas vatten.

Äntligen hade hon blivit så stark att hon kunde stålsätta sig mot dessa skärande signaler. Fast ibland drog hon ur kontakten till civilisationen och levde i sin egen mussellika värld. Trots allt var det skönast så. Dörren hade hon för längesedan dragit draperiet framför och kopplat ur ringklockan så de som absolut tänkte avbryta hennes vila fick i så fall banka eller knacka. Henne kvittade det vilket. Hon tänkte i alla fall inte öppna. Nu skulle hon ta hand om sig själv. Det var då rakt ingen annan som tänkte göra det. Så vad ville de då henne?

– Ja, så blir det när de missköter sig för länge. Det var ett mycket kallt konstaterande från hennes sida. De skulle ha tänkt sig för innan de trampade ner mig, sa hon och slängde en blick på klockan som visade på fem i tre.

Hon saknade konstigt nog ingen! Hon kände sig så absolut i botten som bara en levande varelse kunde göra.

– Nu lever jag ensam på den här planeten … Det känns mycket skönare. Ingen kan nå mig för att såra, sa hon och klappade om taxen From som satt mitt emot henne på en annan köksstol.

Nu var det hög tid att försöka samla sig till något vettigt, men vad var mest aktuellt att göra? Det var svårt att veta. Allt var kaos, både i huset och inne i hennes själ. Nu skulle de få fatta att hon var en människa hon också!

Nu hade hennes tid kommit, men först nu. Nu när hon var så nedtrampad att hon inte ens var till glädje för sig själv.
Nu kunde ingen mänsklig varelse få ut mer av henne. Det de fått det har de fått, tänkte hon sorgset och reste sig upp från köksstolen. Stod villrådig en stund mitt på golvet, såg mot fönstret och betraktade den vissnande fredskallan över elementvärmen. Den var törstig, men hon reagerade inte mer än så. Vatten … Ja visst, behövde den vatten, men hon orkade inte förmå sig att reagera.

Fönstren… Så skitiga! Gode Gud! Hur skulle hon orka? Jag skiter i det. Jag sätter mig vid datorn en stund. Om jag skriver ett kapitel så har jag ju åtminstone gjort något bra idag.

– Skulle ju vara lagom åt dessa människor som missunnar mig att leva ett bra liv i lugn och ro. Om jag mot deras vilja blev en bra konstnär eller författare. De kunde ju skriva sina böcker och måla sina tavlor när de någon gång sent i livet fick tid… BARA för att bevisa för sig själva att de är bättre än jag, sa Moa och reste sig upp och gick in till datorn.

En människa kan inte bara ge och ge utan att få något tillbaks. Hon orkade inte fortsätta att berömma och uppskatta sina så kallade vänner utan att få något tillbaks. Nu fick de söka sig andra kvinnliga vänner. Säkert skulle de få på tasken om de började bete sig mot andra kvinnor likadant som mot henne, tänkte hon. Åja, hennes kvinnliga vänner, syskon, kusiner och fan och dennes morfar de kunde allt de också. Så det så! Hon mindes nog hur det låtit både nu och förr, men nu skulle det bli slut.

Du ska inte tro att du är nåt. Alltid ringde den där sönderslitande Jantelagen inom henne! Om den inte poppade upp av sig själv i henne inre, var det alltid någon hjälpsam själ, i hennes så kallade vänkrets som gjorde henne påmind om den där förb… lagen.

– Förbannade Jantelag!

Avundsjukan hos hennes så kallade vänner hade varit mycket större än vad Moa haft kännedom om. Den där gången när hon ställde ut konst i Laxå. Den gången hade hon i färskt minne, trots att det var många år sedan. Hon sagt till Åsa och Ida att de kunde åka ner och titta om de ville och så hade hon berättat att det låg ett kafé alldeles bredvid utställningslokalen. Hon föreslog på sitt impulsiva sätt att de kunde gå dit efteråt och fika. NEJ, konstutställning det hade de inte tid med, svarade de unisont. De arbetade, så inte hade de tid att springa och titta på konst, inte. Vad trodde hon?

– Förresten, sa Åsa som var äldst, måla! Det skulle väl vi också kunna göra om vi bara hade tid men det har vi ju inte. Det får väl i så fall bli när vi blir riktigt gamla. Sen hade hon skrattat vasst och sett på Moa med nedlåtande blick.