Kortprosa

IFRÅGASATT AVVIKELSE

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 28 oktober 2010 10:00

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 302

– JO GODDAG Herr Kåsören, detta är Förste Taxeringsintendent Per af Drag som ringer. Det gäller en ifrågasatt avvikelse i Herr Kåsörens självdeklaration. Vasa? Jasså - ni misstänkte nästan det, jaha, då kan vi kanske klara av ärendet per telefon. Alltså, Herr Kåsören har yrkat avdrag för en representationslunch men inte styrkt detta utlägg med kvitto. Vidare har ni inte uppgett namnet på er lunchgäst utan endast angett att det var en luffare ni bjöd. Nu undrar jag, blev ni verkligen insläppta? Jag menar - alla vet ju hur en luffare ser ut så...

– Nej, vi blev inte insläppta. Det var nämligen uteservering så att...

– Jag förstår, jaha, men betjäningen då, blev ni verkligen serverade? Jag menar en luffare, alla vet ju...

– Nej, vi blev mycket riktigt inte serverade det var självservering, förstår Herr Taxeringsintendenten.

– Förste, om jag får be. Jasså, verkligen, men ni måste väl ha väckt en del uppmärksamhet - ja, jag menar alla...

– ... vet ju hur en luffare ser ut. Jodå, men det var inga problem. Vi satt nära ett annat sällskap och socialhögskolan ligger ju alldeles intill så...  ja, jag menar alla vet ju hur...

– Visst, visst dom känner man ju till. Och nu hävdar således Kåsören att det var nödvändigt att bjuda denne icke namngivne luffare på lunch och yrka avdrag för kostnader i samband med inkomstens förvärvande?

– Herr, om jag får be. I övrigt är det rätt uppfattat. Inkomstens förvärvande men även dess fördärvande eftersom det är dyrt att äta ute. Det var helt nödvändigt att bjuda luffaren annars hade jag inte fått hans story.

– Story, vad då för story?

– Storyn som jag fick hans tillåtelse att skriva ner. Storyn som sedermera gav mig icke blott ära och berömmelse utan även lite slantar - slantar som Herr Förste Taxeringsintendenten nu ofint nog vill ha del av. Han, luffaren med sin slitna kavaj, hopknäppt med en säkerhetsnål, en säckig tröja från Stadsmissionen och en skjorta med ursprungsfärgen vit, berättade på ett ingående och belevat sätt om den tragedi som drabbat honom - en tjänstemans uppgång, nedgång och fall. Hurusom hans lysande tjänstemannabana ändats i missär och djupaste elände. Hans oförvitlighet och nit hade drabbat honom som en bumerang och slagit hela hans värld i spillror. Mycket rörande och framför allt sedelärande historia, skulle jag vilja påstå. Så här var det.

Karln var en högt uppsatt tjänsteman vid taxeringsnämnden med tjänsterum i tremodulsklassen och en lönegradsplacering som berättigade honom icke blott till 45 dagars semester utan även till matta med frans i hans tremodulare. Jag vill minnas att han även hade egen nyckel till den separata toaletten för Byrådirektörer och uppåt. Tjänstebilen var en svart BMW. Med vemod berättade han om sina otaliga förrättningar och hur han och hans ytterst svarta och digra portfölj (nu tömd på "Ifrågasatta avvikelser" och pantsatt tillsammans med den kritrandiga kostymen och 25-årsguldklockan), var vida berömda eller beryktade, beroende på hur man såg på det. Han var en betydelsefull person, en riktig höjdare, medlem i Rotary och Lions - kort sagt, en Kronans handläggare när denne lägger som bäst. Men nu? Vad är han nu? En sjavig, orakad luffare, en vrakspillra på livets oberäkneliga hav. En helt obetydlig man vars enkla lunch nu blivit ett ärende för en av hans f.d. kollegor. Tänk er själv, min bäste herre - en från Skatteverket utsparkad och av samhället utstött, nu en simpel trashank. Ingen svart BMW - borta är alla vännerna, ja t o m ovännerna känns inte vid honom längre. Han, höjdaren - nu en luffare som sålde sitt tragiska livsöde för en dagens lunch och...

– Usch så hemskt, så förfärligt Men vad var det som gick snett för honom - mutor?

– Nej, nej, ingalunda, han var helt omutlig. Nej det var anonymitetsskyddet, lagen som förbjuder källforskning, som träffade honom med osviklig precision när han som bäst handlade ett ärende om en "Ifrågasatt avvikelse". Denne beklagansvärde men nitiske rättvisans riddare hade jagat ett kvittolöst lunchavdrag och krävde lunchgästens namn. Då satte den ifrågasatte deklaranten dit honom för olaga källforskning. Tvärt slut - bara ut i kylan, pang, bom, finito! Mycket tråkigt, eller hur Herr förste Taxeringsintendenten?

– Hm, jaaa, vad ska man säja, vad ska man säja. Jag vet inte riktigt... men visst, verkligen en sedelärande historia.

– Och?

– Och vadå?

– Ja, vad drar Herr Förste Taxeringsintendenten för slutsats av detta?

Förste Taxeringsintendenten drog inte bara andan utan även snabbt slutsatsen att han inte längre kände sig komfortabel med ärendet och ansåg sig inte "brinna" för det. Med en elegant  undanmanöver, stödd på vissa, skattetekniska formalia, utryckta på obegriplig kanslisvenska och som endast en "ifrågasatt" Kronans handläggare kan uppvisa, lade han utan vidare dröjsmål ner sitt ärende. Nu kände han sig nöjd - han hade därmed i alla fall handlagt det. Jag var full av beundran över hans verbala flyhänthet men framför allt var även jag nöjd.

Efter ömsesidiga hedersbetygelser - visserligen av förståeliga skäl något begränsade från hans sida - avslutade vi vårt samtal.

© Lennart Björk